När Muharrem Demirok i förmiddags meddelade sin avgång som ordförande för Centerpartiet kom det inte som någon blixt från klar himmel, men var ändå lite överraskande. De svarta åskmolnen som hopat sig över Demirok under de sista månaderna 2024 hade till viss del skingrats. Men det fanns kvar orosmoln på himlen som nu gör att Muharrem Demirok väljer att lämna ordförandeskapet nästa exakt två år efter att han valdes som Annie Lööfs efterträdare.
Jag ser inte att det är Muharrem Demiroks fel att Centerpartiet inte lyfter. Partiets väljarbas har det inte lätt efter Alliansens kollaps. De svenska borgerlighetens väg från liberal till nationalkonservativ har gått fort. Redan 2018 såg vi hur Moderaterna och Kristdemokraterna valde ett samarbete med Sverigedemokraterna före en sammanhållen borgerlighet. När Liberalerna klev ur Januariavtalet sommaren 2021stod Centerpartiet ensamt kvar på den liberala sidan av borgerligheten.
Att som liberal tvingas välja mellan att samarbete med vänstern eller att samarbeta med SD är att välja mellan en svårartad släng av vinterkräksjukan eller kolera. Under tiden man har vinterkräksjukan blir inte så mycket gjort, medan en slänga av kolera tar död på partiets själ.
Är det något Centerpartiet stått upp för sen alliansens kollaps så är det de grundläggande liberala värderingarna allas lika jämlikhet och demokrati. Samtidigt har de haft riktigt svårt att få igenom den marknadsliberala politiken som går på tvärs mot den politik som resterande partier på vänstersidan står för. Och att vara det borgerliga partiet som står både längst till höger och längst till vänster gör det svårt för partiet att dra till sig väljare.
Januariavtalet kunde i någon form accepteras av partiets sympatisörer, medan de verkar ha svårare att acceptera den roll partiet tagit i opposition. Sen september 2019 till september 2024 har partiet tappat över 40 procent av väljarstödet baserat på Verians undersökningar för SVT.
Detta tillsammans med en polarisering som får väljare att fly från mitten där starka socialliberaler som Bengt Westerberg och Alf Svensson tjänade Sverige väl för en massa år sedan gör att partier som C och L har det svårt att attrahera väljare.
Den politiska kartan har förskjutits på ett sätt som numera gör liberala idéer gamla och förlegade i en ny mer högerinriktad borgerlighet.
Att då som ett borgerligt liberalt parti hålla sig kvar i det vacuum som bildas när de övriga allianskamraterna överger de liberala grundbultarna och då de partier som i dag värnar de liberala värderingarna är de tre partierna på vänstersidan är i det närmaste omöjligt.
Det är inte Demiroks fel att Centerpartiet inte lyfter, och att nu bara byta partiledare lär inte heller hjälpa.
Skulle partiet däremot välja koleran, överge partiets själ och ge sig in i kampen om de mer konservativa och nationalistiska väljarna så finns det nog en möjlighet att bli större. Men då är det inte Centerpartiet till mer än namnet som finns kvar.