Frågan är om vi ens har fått vår första kvinnliga statsminister. Hon är vald men inte utsedd enligt konstens alla regler.
Den så kallade superonsdagen, som blev en av landets mörkaste rent politiskt började kvart över åtta i förmiddags då Annie Lööf (C) tog till orda och förklarade mellan raderna att Centerpartiet glider med de andra borgerliga partierna i sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Tidigare löfte om att inte ge SD inflytande över politiken har förbytts till att inte ge SD regeringsinflytande. Därmed medverkade C med sin passivitet till att ge SD sin största politiska seger, hittills.
Trots att regeringen införlivat alla sina löften inför dagens bägge omröstningar valde C att passivt se på när SD fick inflytande över delar av landets budget. Inte för att regeringen brutit några löften till C, inte för att den regeringsbudget som låg på bordet var förhandlad med Vänsterpartiet, utan för att regeringen förhandlat framtida förslag med V.
Nu är det tydligt att borgerliga partier först och främst är borgerliga partier och lutar åt höger rent politiskt och där befinner sig också SD. Tidigare löften bortförklaras och SD får mer och mer plats i den borgerliga värmen. ”En röst på C är en röst för liberal, borgerlig politik som inte ger SD inflytande” sa Annie Lööf i juni. I sitt Almedals tal sa hon angående risken för att SD skulle få inflytande ”Då gör man istället allt för att hitta samarbeten och kompromisser med andra partier”.
Och trots Annie Lööf ord sitter vi nu med en budget som SD haft stort inflytande på för att Centern valde att gömma sig bakom en praxis som varit bruten många gånger förut istället för att "hitta samarbeten och kompromisser med andra partier".
Jag undrar om Annie Lööf kommer att göra som Elisabeth Svantesson (M) och påstå att hon inte menade att hålla SD utanför inflytande. Att hon inte vågade säga sanningen för att grupptrycket var för stort. Eller kommer hon försöka lura i oss att hon aldrig menat inflytande utan bara inflytande över regeringen. Men även det har Lööf i så fall brutit i och med det inflytande som SD nu har över regeringen som måste följa den budget som SD varit med och förhandlat fram.
Nu är det ju bra att Centern är tydlig med att de hellre ser att SD får ett inflytande över landets ekonomi än att S pratar framtid med V. Då vet väljarna var gränsen går mellan de som låter ett parti sprunget ur nynazismen och vitmaktrörelsen ha ett direkt inflytande och vilka som lyssnar på Hedi Fried och andra förintelseöverlevare och håller SD på behörigt avstånd från direkt inflytande.
En följd av Centerns passiva stöd till en budget där SD haft stort inflytande är att Miljöpartiet valde att lämna regeringen. Förändringarna som finns i M/KD:s budgetreservation var inte så omfattande, men jag förstår att MP inte vill sitta i en regering som tvingas minskar bränsleskatten och värnar mindre av landets urskog.
När nu MP valde att hoppa av regeringen måste det ske en ny statsministeromröstning. Magdalena Andersson tog det säkra före det osäkra och valde, samma dag som hon blev vald, att gå till talmannen och begära entledigande. Forskare kommer med största sannolikhet att frossa i orsakerna bakom den kortaste statsministerperioden i historien. Jag väntar med spänning på det avhandlingen.
För allt detta säger en hel del om det politiska läget vi har i landet. Det finns bara ett regeringsunderlag och de partierna kan inte samtala med varandra, de förbjuder regeringen att prata med varandra om budgeten och slutligen stödjer de inte regeringens budget då regering pratat om andra saker än budgeten med en annan del av budgetunderlaget.
Å andra sidan har vi en numera hyfsat samspråkad blåbrun opposition som skrävlar högt om sin vilja att ta över regeringsmakten när som helst, men som fegt backade ur när de fick chansen i somras.
Mitt i den här soppan står Socialdemokraterna stadigt och försöker ta ansvar för ett land som behöver en regering som både kan och vågar ta tag i de utmaningar som finns.
Det är väl fel att önska ett nyval så här nära ett ordinarie val, men frågan är hur landet ska kunna styras när det bara finns ett parti som vill, vågar och kan ta ansvar.
Ett svar på den frågan kan vara en ren Socialdemokratisk regering. Men det kräver också att de andra partierna vill ta sitt ansvar för landet. Något som knappast syntes under gårdagen.