Men ordförandeklubban kommer att forsätta svingas av en ledamot vars ansikte är välkänt, moderaten Inger Harlevi som valdes till regionfullmäktiges ordförande för ännu en period.
Förutom fullmäktiges presidium, där Christer Engelhardt (S) ingår som förste vice och Gunnel Lindby (C) som andre vice, valdes regionstyrelse och ett par andra "formaliastyrelser". Nämnderna fortsätter jobba med nuvarande sättning till årsskiftet.
Sverigedemokraterna har nu åtta mandat men det är fortsatt Lars Engelbrektsson som representerar partiet i alla hittills valda sammanhang. Andra partier fördelar gracerna mellan olika personer, särskilt på poster där det inte är relevant att partiets främste företrädare medverkar. Som i regionfullmäktiges valberedning och arvodeskommittén till exempel. SD tänker annorlunda och låter sin gruppledare ta alla uppdrag där partiet ska representeras.
Det första fullmäktige var snabbt avklarat, på drygt 20 minuter var dagordningen genomgången. Precis lagom så att man hann hem för att följa statsministeromröstningen via SVT.
Första provet passerades av den nya högerregeringen. Ingen liberal obstruerade, ingen sverigedemokrat skojade till det och röstade på Martin Ådahl. Allt gick enligt plan och Sveriges 35:e statsminister heter Ulf Kristersson
Hade det varit en liberal borgerlig regering som tillträtt, så som Johan Pehrson (L) så desperat försöker beskriva den, då hade det inte varit mycket att orda om.
Det har behövts mindre socialdemokratisk styrning och mer liberal borgerlig politik i många år.
Men det är ju inte det vi fått. Vi har fått en regering bestående av borgerliga partier som ska driva Sverigedemokraternas politik. Inte ens Jimmie Åkesson själv kunde komma på någon fråga de inte fått igenom i Tidöavtalet.
Inför omröstningen om Ulf Kristersson påminde Jimmie Åkesson (SD) om att det inte var dom i riksdagen som bestämmer vilka som ska ha makt, det är väljarna.
Fast nej. Det är Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som gett Sverigedemokrataterna den maktposition de nu sitter på. 80 procent av väljarna röstade i n t e på SD.
Ebba Busch (KD) ägnade i vanlig ordning mycket tid åt att klanka ner på Januariavtalet. Hon fortsatte beskriva andra partiers motstånd mot att samarbeta med ett främlingsfientligt populistparti som att det handlar om nån skolgårdsmentalitet där "alla inte får vara med".
Det är ju exakt det som nu skruvas åt, så precist riktat mot invandrare och utsatta, som andra, anständiga partier, inte vill medverka till. Att peka ut en grupp människor enbart utifrån var de bor, hur de ser ut och var de kommer ifrån. Ett kristdemokratiskt parti borde åtminstone ha en liten, liten oro i magen över SD:s människosyn. Men Ebba Buschs sympati för SD verkar helt igenom genuin.
Johan Pehrson (L) har uppträtt synnerligen osamlat och har också anmälts till Liberalernas interna granskningsutskott för att inte ha förankrat Tidöavtalet i partistyrelsen (!). Något han själv avfärdar i tv-intervjuer som något oväsentligt, ett agerande av folk som inte riktigt har fattat.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar var debattens stora behållning med ett inlägg som var så briljant att jag ropade högt flera gånger. Politiskt står jag långt från hennes parti men hennes retoriska poänger landade så klockrent gång efter annan att detta blir ett tal som man kommer att minnas länge.
Nu väntar nästa steg i regeringsbildningen, inte minst att de nyutnämnda ministrarna ska passera alla de granskningar som väntar. Det är i alla fall spännande.