Sen rätt många år tillbaka har en ny projektform vid byggnaden av stugbyar för uthyrning till turister etablerat sig. I stället för att ägaren av campingen eller stugbyn bygger nytt eller renoverar i takt med sina ekonomiska muskler, hittades ett nytt sätt att finansiera upprustningen eller nybyggnationen.
Man bytte ägandeform på stugorna till bostadsrätter. Ändringen förändrade inte på något sätt hur stugorna fick nyttjas, men de ekonomiska förutsättningarna förbättrades för entreprenören. Nu kunde man sälja, eller i alla fall ha bra koll på intresset för stugorna i förväg. När stugbyn var färdig såldes stugorna till den nybildade bostadsrättsföreningen och projektet var klart och pengarna för investeringen på bankkontot.
Kvar stod i stor utsträckning privatpersoner med en stuga de knappt kunde nyttja själva utan bara hyra ut. Detaljplanen gäller ju oavsett ägandeform och stugbyar/campingar får bara nyttjas för uthyrning och tillfällig vistelse. Samtidigt som den som drev campingen/stugbyn kunde casha in pengar, om än i mindre skala, för varje uthyrning utan att själv ha så stora kostnader.
När alla var fullt medvetna om upplägget fanns det stora möjligheter för privatpersoner att bli en sorts delägare i en verksamhet inom besöksnäringen. Var verksamheten populär kunde kostnaden för investeringen tjänas in relativt snabbt. Samtidigt som den som drev campingen kunde investera sina pengar i andra delar av verksamheten för att göra den än mer populär. Lite av en winwin situation.
Men om köparen inte var fullt medveten om upplägget, och trodde att de hade full rätt att tillbringa så mycket tid som möjligt i sin bostadsrätt, kanske till och med bosätta sig där permanent, fanns det risk för stora problem.
Det är just det som skett i Gnisvärd och det är köparna som står med byxorna nere då allt ansvar ligger på dem.
De skulle ha kollat upp att allt var som det skulle utifrån den information de fick inför köpet. De skulle även ha kollat upp hur detaljplanen för fastigheten såg ut.
Nu står de med en fastighet de inte kan nyttja som de hade tänkt. En fastighet de tänkt bo i permanent eller under längre perioder men som nu bara kan nyttjas för tillfällig uthyrning.
Det har dessutom tillkommit ett vite som ägarna till fastigheten som medlemmar i bostadsrättsföreningen kan tvingas betala om inte sättet de nyttjar sina bostadsrätter förändras till den som detaljplanen tillåter.
Här känns det som att konsumentskyddet borde ökas. Ansvaret borde fördelas jämnare mellan köpare, säljare och mäklare. Men den förändringen räddar inte medlemmarna i bostadsrättsföreningen Smågårde 2 i Gnisvärd.
Vad är det då som gått fel?
Region Gotland har, som den besöksdestination Gotland är, avsatt mark för besöksnäringen. Det var inte så länge sedan besöksnäringen såg övernattningsmöjligheterna som den stora flaskhalsen när det handlade om att öka antalet besöksnätter på ön. Detaljplanerna som pekar ut mark för tillfälligt boende är därmed viktiga för vår besöksnäring och öns ekonomi. Att förändra detaljplanerna så de tillåter permanent boende skulle bara skapa färre övernattningsmöjligheter så det är inte aktuellt.
Att entreprenörer inom besöksnäringen hittade en ny möjlighet att snabbt bygga fler tillfälliga boenden med bra standard har varit bra, då behovet fanns. Nu är det inte längre möjligheten till övernattning som anses vara flaskhalsen för fler besökare. Ägandeformen är inte heller något problem rent rättsligt så detta nya sätt att på ett snabbt sätt kunna investera i fler eller bättre övernattningsmöjligheter lär vi få se även framöver.
Om inte regionen vill förändra detaljplanen och ägandeformen bostadsrätt för de bostäder som måste hyras ut är både ekonomiskt fördelaktigt och dessutom lagligt, måste det finnas andra sätt att förhindra den situation som vi nu ser i Gnisvärd. Vi vet dessutom att Smågårde 2 bara är ett av flera liknande tillsynsärenden Länsstyrelsen jobbar med. Jag skulle inte bli förvånad om vi får se fler liknande ärenden framöver. Däremot skulle jag bli glad om det inte är fler som drabbats då det visar att den här formen av projekt fungerar bra.
Kvar står vi med de tre aktörerna som finns längst ut i den här kedjan. Säljaren, köparen och mäklaren. Köparen vill så klart ha så bra betalt som möjligt och då är det knappast bra att vara övertydligt med det fakta att köparen inte kan bo i fastigheten mer än tillfälligt. Mäklaren har ju också ett intresse för att sälja till så bra pris som möjligt och har därför inte heller något intresse att beskriva objektet tydligare än vad de behöver. Kvar står vi med köpare med allt ansvar på sina axlar. Till skillnad från det fördelade ansvar som finns vid dolda fel. Ett ansvar som jag ser som för stort i dessa fall.