Nästa vecka genomförs lantbruksutställningen Borgeby fältdagar i Skåne. En tillställning som lockar även gotländska lantbrukare. Senast tillställningen anordnades, innan Corona, fanns det bland traktorerna, utsädet och saltstenarna även advokatfirmor. Det är inte så konstigt. Den juridiska snårskogen företagare måste ta sig igenom är hemsk.
Så har det varit alldeles för länge, men eftersom det främst drabbat mindre företagare med begränsade möjligheter att både försvara sig och nå ut har det inte diskuteras tillräckligt mycket. När miljöbalken nu drabbar även de stora företagen är läget dock annorlunda. Både när det gäller diskussionen och det politiska arbetet för att förbättra lagen och tillämpningen av densamma.
Det är knappast slumpen att den före detta statsministern Göran Persson är ordförande för LKAB. Anders Sundström, sambo med utrikeshandelsministern Anna Hallberg och en gång själv minister, är ordförande för Kaunis Iron. Beowulf Minings ordförande är den före detta ministern Sven-Otto Littorin. En högst rimlig gissning är att de rekryterats för sina kunskaper och politiska kontakter.
Och ärligt talat har de lyckats bättre än småföretagarna och deras organisationer gjort de senaste tjugo åren.För småföretagen har det varit två decennier av anpassning och underkastelse. Något de betydligt mycket mer resursstarka gruvföretagen uppenbarligen inte finner sig i. I januari lyfte regeringen utan förklaring bort Norrbottens gruvkritiska länsråd. Samtidigt bekräftade näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S), med för ett statsråd uppseendeväckande frispråkighet, att det ofta skaver mellan företag och länsstyrelser. Han berättade även om dålig rättssäkerhet, signalerade missnöje över de långa handläggningstiderna och uttryckte förhoppning att kunna ”ta itu” med dessa.
Thorwaldsson har emellertid misslyckats. Förra veckan avslog Mark och miljööverdomstolen LKAB:s ansökan om utökad produktion i Kiruna. Ett avslag som riskerar företagets 400-miljarderssatsning på fossilfri produktion. Rätten skyller sitt beslut på att LKAB när de kallade alla boende till samråd även skulle ha kallat husägare med bergvärme till ett separat samråd. Trots att dessa alltså var kallade till samråd med de andra husägarna.
LKAB har lagt 100 miljoner kronor på att upprätta ansökan och processen kring den. Ändå når de på grund av ett orimligt resonemang från rättens sida inte framgång. Det är således ingen orimlig gissning att många små och medelstora företag hindrats och gått under på grund av en dysfunktionell miljöbalk och en tillämpning av den som gjort saken ännu värre.
Det är inte bara för näringslivet som har drabbats av nyckfull och sträng miljöprövning. Inte heller miljön har mått bra. Gruvbrytning sker nämligen inte för skojs skull. Råvaran behövs fortfarande och kommer i stället brytas någon annanstans.
När höga miljökrav övergår till att bli närmast omöjliga att följa innebär det att vi exporterar våra miljöproblem.Orimliga krav strider därmed mot det övergripande målet i den svenska miljöpolitiken. Det så kallade generationsmålet.
Det är därför lägligt att påminna Thorwaldssons om att hans uttalanden i vintras förpliktigar. Både länsstyrelserna och politiken ska följa generationsmålet, och det är politikens ansvar att så sker. När nu regeringen äntligen är medveten om problemen är det också dess ansvar att formulera en politik som ger företagen rättssäkerhet, förutsebarhet och anständiga handläggningstider, samt håller den globala miljöpåverkan nere genom att behålla produktionen i Sverige.