Ledare
Det är inte alltid lätt att vara politiker i ständigt strålkastarljus. Men de är bara människor och just därför borde de också behandlas så.
Inom loppet av en vecka så blev både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson virala på liknande sätt. För Anderssons del hände det i en debatt i riksdagen när hon sade fel efternamn på en partikamrat. Och felsägningen var inte så liten i sammanhanget heller. Innebörden behöver inte upprepas i den här texten men klippet fick en rejäl spridning på nätet.
Orden hon blandade ihop började båda på bokstaven h. Kan förstås hända vemsomhelst, men alla är inte filmade med svenska folket som publik större delen av sin arbetsdag. Socialdemokraternas politiska motståndare kunde inte dölja sin förtjusning över felsägningen. Trots att hennes inlägg var mycket allvarligt och handlade om död och sorg så var man snabb med att plocka poäng på det.
Klippet hade nog levt längre om inte Ulf Kristersson gjorde ungefär samma sak några dagar senare. Under en utfrågning öppen för allmänheten i Göteborg var han nära att säga fel ord också det i ett tungt och svårt ämne. Men han hann rätta sig. Även för honom var det två ord som båda började på samma bokstav. Klippet med Kristersson blev medvetet feltolkat och spreds fort internationellt med falsk innebörd. Det gick så långt att det kunde bli ett hot mot Sverige i den osäkra omvärld vi lever i.
Alla normalt funtade människor förstod direkt vad både Andersson och Kristersson menade. Det är lätt hänt att i en stressig situation slinta med tungan och då får man rätta sig själv. I sociala sammanhang ofta med ett skratt åt tokigheten eller med en ursäkt. Svårare än så är det inte.
Men det politiska debattklimat vi tvingas stå ut med just nu har andra måttstockar. Personer från alla partier skärmdumpar och sparar ned bilder och klipp med sina meningsmotståndare och ibland även på sina egna partikamrater. Antingen för att använda som hån direkt på nätet eller spara tills det är dags för maktkamp inför val.
Den här högst medvetna och strategiska dumförklaringen av det politiska samtalet är inte bara tröttsam. Det är i längden också ett hot mot demokratin. Vad ska väljarna tro? I en tid av alternativa fakta måste medborgarna kunna lita på vad de ser och hör.
Råkar en politiker göra en felsägning så går det alldeles utmärkt att snälltolka i stället för att kidnappa flödet med trams. Tänk om näthatarna kunde lägga sin energi på en sund politisk debatt. Vilken skillnad det skulle bli.