Där tror jag att vi hittar nycklarna till att Socialdemokraterna, trots alla kastvindar, är det parti som verkar stå stadigast i opinionen. Förklaringen stavas Magdalena Andersson. Med 31,1 procent i den senaste opinionsmätningen (SvD/Sifo) har hon börjat starkt.
Hon är på något vis exakt det vi behöver just nu. En politiker som sätter politiken högst, som vill kavla upp ärmarna och börja jobba.
Om det är en genomtänkt pr-profil hon antagit gör hon det väldigt bra. Men från min horisont är Magdalena Andersson en bestämd, uppriktig och pålitlig person som inte lägger fingrarna emellan för att få saker gjorda.
Så med det sagt är det nog Magdalena Andersson mer än Socialdemokraterna som nu har ett stöd på över 30 procent. Som statsminister sätter man tonen för det politiska samtalet och här har Magdalena Andersson större förutsättningar än sin företrädare som säkert var en utmärkt partiordförande och vass vid förhandlingsbordet.
Men han var inte den som skapade tillit och respekt i debatter eller tal.
Det är trist att man som partiledare i dag måste vara lite av en allkonstnär. Man ska inte bara vara en bra politiker och företrädare, man ska dessutom vara medialt gångbar, kunna formulera sig i stunden när som helst vara beredd på att uttala sig klokt och genomtänkt om ungefär vad som helst.
I och för sig är det bättre än förr när det räckte med en egenskap: att vara man.
Om man måste välja egenskap så är nog det viktigaste ändå att kunna hantera nutidens kommunikation och mediaflöde. Välja sina budskap men inte upprepa dem som en papegoja utan låta dem komma ut på olika sätt. Huvudsaken är att man känner att det kommer från hjärtat och inte från partiets pr-avdelning.
Se och lär av Jimmie Åkesson. Han har noll koll på stora delar av sitt eget partis politik, men framstår ändå som trygg i sin och sitt partis övertygelse. Det skulle i och för sig ingen annan komma undan med. SD har sin alldeles egna medialogik där medierna oftast lyfter partiets offerroll eller låter dem prata om invandring men aldrig få frågor om miljö och klimat, till exempel.
Hur partiledare uppfattas är självklart till hundra procent subjektivt. Jag upplever till exempel Ebba Busch som att hon agerar i karaktär, hon vill vara den vassa och träffsäkra men jag ser mest en dryg attityd och väldigt lite kristdemokrati. Lite samma med Ulf Kristersson, det dryga överröstar allt annat och om man inte sympatiserar med M:s eller KD:s politik blir det just väldigt osympatiskt.
Nu stundar ett valår och vi lär få uppleva exakt hur partierna väljer att föra fram sina ledare. Jag hoppas de tillåts vara sig själva och jag hoppas de vågar skämta och visa mer av sina personligheter.