Vändorna kring regeringens före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm har varit många. Den 22 januari inledde polisen en utredning med brottsrubriceringen vårdslöshet med hemlig uppgift. Det blev spiken i kistan, och Landerholm meddelade sin avgång. Även om det är rätt beslut att avgå, är det orättvist om detta misstag får definiera hans hela politiska gärning.
Vad Landerholm eventuellt är skyldig till är en fråga för rättsväsendet. Men säkert är att han brustit i hanteringen av sitt arbetsmaterial. Anteckningsblock får inte hamna på villovägar om man jobbar för regeringen. Det är trots allt en fråga om rikets säkerhet, och det hedrar Landerholm att han förstod detta och avgick självmant.
Att ta osjälviska beslut och prioritera landet framför sig själv har gått som röd tråd genom Landerholms politiska karriär. Han har varit uppskattad och respekterad av både sitt parti och sina politiska motståndare. Det tydligaste exemplet var när Socialdemokraterna utnämnde honom till rektor för Försvarshögskolan. Inte för att Landerholm var moderat, utan för hans kompetens.
Det som inte får glömmas är att även högt uppsatta tjänstemän också är människor, och människor gör misstag ibland. Det viktiga är hur de hanteras. Landerholms misstag var en olyckshändelse, inte ett karaktärsfel.
Tyvärr är den politiska debatten så pass polariserad, att Socialdemokraterna såg den kvarglömda anteckningsboken som en skänk från ovan. Oppositionen tar varje chans att attackera regeringen, och då spelar det ingen roll om kompetenta tjänstemän blir karaktärsmördade på köpet.
Landerholms agerande borde inte politiseras. Misstagen beror inte på att han är moderat. Politiker ska föregå med gott exempel, och om de premierar häxjakt i stället för ansvarstagande, är samhället ute på hal is.
Smutskastningen slutar dock inte vid Landerholms kvarglömda dokument. Han anklagas också för korruption. Landerholm har aldrig förnekat eller försökt dölja sin relation till barndomskamraten tillika statsministern Ulf Kristersson. Trots det använder vänsterledaren Nooshi Dadgostar det som argument för att ifrågasätta hela regeringens integritet. Men att reducera Landerholms långa meritlista som diplomat, rektor på Försvarshögskolan och myndighetschef till en fråga om vänskapsband är både oseriöst och respektlöst.
Att oppositionen såg avgången som en seger är kanske begripligt i det korta perspektivet, men i längden förlorar vi alla på att politiken urartar i personangrepp och misstro. Grundläggande tillit mellan blocken är en förutsättning för att inte skapa politiskt kaos. Varje onödigt misstroende som yttras skadar den tilliten.
Det är rätt av Landerholm att avgå. Regeringstjänstemän måste föregå med gott exempel. Det verkligt oroande med historien är dock inte hans misstag, utan hur oppositionen är beredd att utnyttja varje tillfälle för att smutskasta och misstänkliggöra. Det om något är omdömeslöst.