Under mellandagarna väckte Richard Jomshof (SD) uppmärksamhet med ett uttalande angående den dom som friade elva personer efter de så kallade Påskkravallerna. ”Vansinnet fortsätter” och ”De friande domarna är ett dj**la skämt” är delar av Jomshofs välformulerade (obs ironi) analys på tingsrättsdomen.
Det är riksdagen som stiftar våra lagar. Lagar vilka våra domstolar sen har att förhålla sig till.
Som riksdagsledamot har du ett ansvar inför de beslut du och dina kollegor tagit genom åren. Du kan ifrågasätta lagarnas utformning och jobba parlamentariskt för en förändring, men du bör inte ifrågasätta enskilda domar. Speciellt inte när den juridiska processen ännu inte är slut. I Sverige är domstolarna fristående och som politiker ska du hålla dig långt från inblandning i domstolarnas jobb.
Dessutom är Richard Jomshof inte vilken riksdagsledamot som helst, han har även förärats uppdraget som justitieutskottets ordförande av Kristersson och hans gäng.
Men även om vanliga riksdagsledamöter har koll på, och respekt för, sin roll som lagstiftare och uttalanden likt detta är sällsynta, är Jomshofs uttalande egentligen inte förvånande. Det är så auktoritära rörelser agerar. De ger sig på de som inte gör vad de själva vill för att på så sätt sätta press på dem att göra ”rätt” nästa gång.
Politiska motståndare, myndighetschefer och journalister har sedan länge varit föremål för liknande påtryckningar. Nu är det domstolarna som ska döma utifrån SD:s syn på den som begått brottet i stället för att döma efter hur lagen är skriven.
Ebba Busch var den första regeringsföreträdare som kritiserade Jomshof, vilket hon ska ha beröm för, även om hon var sen på bollen.
Även justitieminister Gunnar Strömmer (M) kommenterade till slut det hela. ”Man bör som lagstiftare avstå från att gå in i enskilda fall, särskilt i pågående rättsprocesser”.
Man kan misstänka att både Busch och Strömmer, och övriga tunga företrädare för regeringens tre partier, tänker en gång extra innan de framför kritik mot SD. Det har ju i Tidöavtalet kommit överens om att ”uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare”. Att då kritisera Jomshof för hans anmärkningsvärda uttalande kan nog ha passerat partiernas samordningskanslier innan ett det fick grönt ljus.
Nu finns det andra som förstod och var snabba att kommentera innebörden av Jomshofs agerande. Anne Ramberg tidigare generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund är lite tydligare i sin kritik än både Busch och Strömmer. Jomshofs uttalande ”avslöjar en bristande respekt för rättsstaten” enligt Ramberg. Hon pekar dessutom på att just det här visar hur olämpligt det var av Kristerssons gäng att utnämna Jomshof till justitieutskottets ordförande.
Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, är lite mildare i sin kritik men anser ändå att ”Det han (Jomshof reds anm) gör är naturligtvis mycket olämpligt”.
Richard Jomshofs beteende är än mer anmärkningsvärt när man betänker att domen som han kritiserar föll i Tingsrätten, vilken är första instans.
I den juridiska process som Jomshof nu lagt sin näsa i blöt i lär åklagaren överklaga. Jag misstänker nämligen att även hen anser att domen har sina brister.
Jomshof hade kunnat ligga lågt och väntat tills processen var klar och den slutliga domen vunnit laga kraft. Men då hade han ju missat hela grejen med att sätta press på domstolsväsendet vilket sitter nedärvt i SD:s auktoritära gener och något vi lär få fler exempel på framöver.