Om man tänker efter så har vi ett rätt märkligt sätt att så på var våra pengar hamnar efter vi betalat något. När vi betalat skatt vill vi ha största möjliga insyn i vad pengarna används till, men när vi betalar till någon privat verkar vi knappt bry oss så länge vi är nöjda med vårt köp.
Det mest tydliga exemplet är vårt förhållande till de löner och ersättningar våra inbetalda pengar i slutändan ger. Politiker får inte tjäna för mycket, oavsett vilket jobb de gör har vi starka åsikter om deras ersättningar och då att de är för höga.
Men när ifrågasatte du som konsument senast inkomsten för ägaren till ett privat företag senast. Nu är den här ledaren inte tänkt att kritisera vår fria företagsamhet och entreprenörer som lyckats bra med sina företag, utan snarare för att få oss att tänka ett varv till innan vi kritiserar den ersättning våra politiker får.
Utifrån listan på de 20 som tjänar mest på ön är det ändå tydligt att vi gärna betalar mer, och ifrågasätter mindre, när det gäller privata produkter och tjänster. Hur kan man annars tolka att listan helt saknar personer i offentlig tjänst.
Ett annat tydligt tecken på vår segregerade syn på kostnaden för privat tjänster och produkter jämfört med vår syn på kostnader för offentligt drivna verksamheter, är privatiseringen av välfärden.
Vi har som sagt starka åsikter om våra politikers ersättningar och hur regionen väljer att använda våra inbetalda skatter, men när våra skattemedel hamnar i privata företags händer slutar också åsikterna. Det är sällan jag ser vanliga personer i intensiva debatter om skattemedel när det gäller de vinster som privata företag tar ut från regioner och kommuner.
Det är sällan jag ser en debatt om inkomsterna som ägare och högre chefer har i de privata välfärdsfäretagen.
Visst, politiker till vänster tar gärna debatten, men jag upplever att inte att de får folket med sig på ett liknande sätt som när det gäller debatten om politikers ersättningar.
Varför är vi så benägna att diskutera ersättningen till ledamöter i våra politiska nämnder men inte när det gäller ledamöter i välfärdsföretagens bolagsstyrelser. Det är ju ände våra skattemedel det handlar om i bägge fallen.
Tänk om ledamöterna i socialnämnden eller barn och utbildningsnämnden, skulle kräva att verksamheterna de styr över skulle göra ett överskott för att de skulle kunna fördela pengarna till sig själv och de högre cheferna i verksamheten. Vilken folkstorm det hade blivit.
Men det är ju precis det som pågår dag ut och dag in, i de privata välfärdsaktiebolagen, helt utan folkstorm.
De som driver debatten om skatter och vad vi gör med skatterna har varit enormt framgångsrika och det är ingen slump att varken regiondirektör eller regionråd finns på topplistan över de som tjänar mest på Gotland.