Förra veckan kunde man i en essä på Expressens kultursida läsa hur synd det är om kulturarbetare. Det är tydligen inte rätt att dessa tvingas förhålla sig på samma sätt till verkligheten som alla andra.
Det var artisten, skribenten och Expressenmedarbetaren Josefine Jinder som tog till pennan för att beklaga sig över att hon som konstutövare var tvungen att ta ett jobb utanför musiken. Ett slags nederlag som fick henne att känna sig ”misslyckad”. (3/1)
”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär”, skriver Jinder som spyr över jobbmötena och undrar hur hon ens hamnat där. I stället längtar hon till vad ”töntar och fyrkanter” kallar ett ”flummigt liv” och önskar sig ett 2024 där ”ingen behöver offra sina drömmar för pengar utan drömmarna blir en rikedom”. Att tvingas leva ”svenneliv” är tydligen under Jinders värdighet och ideal.
Det är lite otacksamt att inte se värdet i att faktiskt ha fått ett jobb. I synnerhet då Jinders beskrivning av kontorsjobbet inte riktigt förmedlar bilden av succé. Varför är det viktigare att kulturarbetare ska få ägna sig åt vad de själva vill än att andra ska få det? Varför är Jinder och hennes skrå viktigare än andra? För viktiga för att leva ”svenneliv”? Hur är deras strävan efter självförverkligande viktigare än andra människors behov och ambitioner?
Därmed inte sagt att kultur saknar värde, tvärtom. Kultur är fantastiskt men det är samtidigt inte en mänsklig rättighet att finansiera sitt kulturskapande med andras pengar. Kulturarbetare bör, precis som alla andra, vara redo att ta på sig ansvaret för sitt eget liv. Att arbeta för sitt uppehälle är en del av vuxenlivet.
Givetvis är att sträva efter ett arbete man älskar en ambition man bör ha. Däremot är det inte realistiskt att förvänta sig att under ett helt liv lyckas undvika arbete som till större delen syftar till att täcka ekonomiska realiteter. Det är varken farligt eller fel att någon gång i livet ta ett vanligt jobb, till och med ett oönskat sådant.
Även om man inte älskar det arbetet betyder det inte att man inte tar med sig något värdefullt därifrån. Jobb ger lärdomar, erfarenheter, vänner, möjligheter till personlig utveckling och inte minst förståelse. Att förena sitt behov av självförverkligande med ekonomisk stabilitet är en balansgång som många av oss måste gå.
Kultur ska som sagt värnas, men kultur är mer än att göra låtar och – för att inte anklagas för att vara ”kommersiell” – göra konst ingen gillar. En rik kultur bär också en anständig syn på sina medmänniskor och på vad de bidrar med.
Det är alltså inte bara de högkulturella prestationerna som gör samhället bättre, utan en kultur som erkänner vikten av ansvarstagande och omfamnar alla yrkesgrupper. Vissa kanske till och med mer än andra. För ärligt talat, det är ”töntarna och fyrkanterna” med sina ”svenneliv” som håller samhället rullande. Det är inget fel på dem, tvärtom. Det märks när de blir sjuka och stannar hemma. Hur hade samhället upptäckt om Josefine Jinder sjukanmälde sig?