Krönika
Att det kommer att kosta väldigt mycket pengar att bygga ny kärnkraft är självklart. Jämfört med till exempel landbaserad vindkraft är kapitalkostnaderna skyhöga för de mer riskfyllda kärnkraftsprojekten.
Vattenfall är beredda att bygga ny kärnkraft, men har sagt att någon form av statlig riskdelning är en förutsättning. I de länder där det pågår kärnkraftsprojekt har också staten på olika sätt gått in och delat på risken. Därför har den svenska regeringen tillsatt en utredning om hur det skulle kunna gå till.
Kostnaderna avspeglar sig i sin tur i det färdiga projektets kostnad per kWh – alltså vad priset blir för att täcka kostnaderna. Här landar prislappen för landbaserad vindkraft på drygt 30 öre per kWh – medan kostnaden för ny kärnkraften i de flesta analyser är dubbel så hög.
Tyvärr gör svensk mainstreammedia sitt bästa för att vilseleda allmänheten om de faktiska förhållandena. Man verkar inte vilja missa en chans att påpeka att ny kärnkraft är dyrare att bygga per kWh jämfört med framför allt landbaserad vindkraft.
”En central fråga är därför: Vad kostar ny kärnkraft att producera per kilowattimme? Eller med andra ord, vid vilket elpris blir den lönsam, skriver till exempel Svenska Dagbladets reporter Birgitta Forsberg i en artikel med rubriken ”Ny kärnkraft allt dyrare: ”Går ofta med förlust”.
Besattheten vid priset per kWh kommer sig av att de flesta journalister verkar tror att vi fortfarande lever i en värld med ett överskott av el. Att den så kallade ”energy only-modell” som endast fokuserar på priset per levererad kilowattimme fortfarande är den modell som är bäst lämpad.
Men förutsättningarna har ändrats fundamentalt. I dag är realiteten ett snabbt växande underskott där existerande företag i södra Sverige inte får effekt till nya investeringar och där nya gröna projekt i norra Sverige slåss om den effekt som finns att tillgå.
Medierna verkar ha glömt bort att själva förutsättningen för ”energy only-modellen” – det vill säga kostnaden per tillverkad kWh – är den skattefinansierade utbyggnaden av först vattenkraften på 1950- och 60-talet, och sedan av kärnkraften på 1970- och 80-talet där vi tillsammans via skattsedeln byggde ut ett av världens mest stabila och konkurrenskraftiga elsystem.
Och varför skulle vi inte gemensamt vara beredda att betala för det med tanke på att vårt välstånd bygger på en exportindustri som är beroende av konkurrenskraftig billig el?
Ett tecken i tiden är den så kallade Antwerpen-deklarationen som nyligen presenterades i Bryssel. Den är ett initiativ som initierats av Europas energiintensiva basindustri men som också har skrivit under av flera stora fackförbund. Man är orolig för kontinentens konkurrenskraft och arbetstillfällen.
”Nästa europeiska kommission måste prioritera nya projekt för att tillgodose stora mängder prisvärd förnybar energi och kärnkraft”, är punkt nummer tre i deklarationen.
Även det svenska näringslivet är beredd att betala för en utbyggnad av kärnkraften.
”Vi behöver ett energisystem i balans och för det krävs en signifikant ökning av fossilfri baskraft. Kärnkraften är den enda möjligheten jag ser för att lösa ekvationen i ett 30-årsperspektiv”, uppgav Alfa Lavals vd Tom Erixon nyligen till Tidningen Näringslivet.
Tyvärr har inte det europeiska initiativet, eller det svenska näringslivets betalningsvilja för ny kärnkraft och orsakerna till den, getts någon större (om någon) uppmärksamhet i svensk mainstreammedia.