Det kommer att bli jobbigt för Ulf Kristersson och Johan Pehrson att upprätthålla fasaden av att deras samarbetspartner, Sverigedemokraterna, är ett parti som alla andra. Ebba Busch verkar mer bekväm med SD och har just aldrig visat nåt avstånd att tala om.
Jimmie Åkesson är van att slippa undan genom att aldrig ha sett eller hört nånting om saker som sägs och görs i hans parti. Men nu är partiet en förutsättning för sittande regering att kunna regera och det ökar pressen både på SD självt, och på dess stödpartier som SD tillåtit att bildat regering.
Den massiva kritik och oro som väldigt många, både inom och utom landet, känner inför innehållet i Tidöavtalet bemöts av Kristersson och Pehrson som om det som står där inte riktigt är på allvar. Som att det de tillsammans med SD formulerat i konkret politik inte är så mycket att fästa sig vid.
Som att det mest är att märka ord att fråga hur de ställer sig till alla de hårda tag som är riktade mot såväl skyldiga som oskyldiga och där den röda tråden är människors härkomst och var de råkar bo.
Samma sak när en hög företrädare för partiet Björn Söder förespråkade indragna bistånd till Civil rights defenders för att de beskriver Tidöavtalet som "ett avtal för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige”.
Björn Söder kallar den respekterade människorättsorganisationen för oseriös: "Ja, de statliga bidragen till denna oseriösa organisation borde omgående dras in. Har tjatat om det i flera år. Här kan skattemedel sparas.”.
Att känna oro inför vad ett sådant uttalande kan innebära för rätten att fritt kritisera landets politiska ledning ligger nära till hands. Men ingen i regeringsunderlaget ville kännas vid att det skulle vara nåt konstigt. Självklart ska demokratiska rättigheter och kritik värnas konstaterade allihop som om uttalanden inte uttalats, som att det tillhörde nån parallell verklighet utan koppling till den politik som nu styr Sverige.
Detta kommer inte att hålla.
Det ingår att kunna ta kritik och förklara varför kritiken inte är befogad. Men även kritiken och oron över regeringens ambitioner på miljöområdet bemöttes med arrogans.
"Lägg ner, lägg ner det där snacket" beordrade Ebba Busch Märta Stenevi (MP) när denna ifrågasatte hur högt miljö- och klimat skulle prioriteras när frågorna ska samsas med näringslivsfrågorna och miljödepartementet försvinner som eget departement.
Man kan, med erfarenhet av historien som belägg, anta att det kommer att komma många klandervärda uttalanden och utspel från SD-politiker på alla nivåer som regeringspartierna behöver förhålla sig till de närmaste åren.
Att vifta bort dem som om de tillhör en oväsentlig del av svensk politik fungerar inte när det handlar om partiet som håller hela regeringen i sin hand.