Opinionsmätningarna från Statistiska Centralbyrån, SCB, är väl på åtminstone ett sätt de mest vederhäftiga, jämfört med andra opinionsinstitut. De genomförs inte lika ofta – bara en gång per halvår – men de tillfrågade är i gengäld betydligt fler och den statistiska felmarginalen därmed mindre.
Det innebär dock inte att SCB:s undersökningar med nödvändighet är de mest intressanta. De är så omfattande och tar så lång tid att genomföra, att de riskerar att tappa i aktualitet och relevans innan de ens har hunnit publiceras. Speciellt när politiken hettar till av någon anledning.
Så var det med SCB-mätningen som publicerades i veckan. Den genomfördes mellan 28 oktober och 25 november, vilket innebär att cirkusen kring budgetvoteringen och valet av nya statminister nästan inte lämnat något avtryck alls i resultatet. Budgetvoteringen och det första statsministervalet (och statsministerns avgång efter sju timmar) inträffade den 24 november, när den 29 dagar långa mätningsperioden nästan var slut.
Så när den enda statistiskt säkerställda förändringen i SCB-undersökningen är en nedgång för Centerpartiet, från 9,5 till 8,4 procent, så spelar alltså Centerns besynnerliga agerande i förra veckan mycket liten roll för resultatet. Vi får inte veta något om hur väljarna reagerat på det. En antydan om vad som kan ha hänt i opinionen fick vi av en förtroendemätning där Annie Lööf störtdök, tappade åtta procentenheter och för från tredje till sjätte plats i förtroendeligan. En tröst för Centern är väl att det inte var främst bland Centerns egna väljare som Lööf tappade förtroende, utan bland väljare som sympatiserar med partierna längre vänsterut.
Socialdemokraternas lilla statistiskt osäkra uppgång i mätningen (plus 0,9 procentenheter) säger ingenting om hur stödet för partiet påverkats av att det nesligen förlorat budgetvoteringen, de två statsministervoteringar med en avgång i mitten och det krampaktiga fastklamrandet vid regeringsmakten, bland annat genom att förhandla med Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna skakas just nu av kring infrastrukturminister Tomas Eneroth, som är föremål för en brottsutredning om sexuellt ofredande. Det var överraskande att Magdalena Andersson gav honom förnyat förtroende mitt i denna utredning. Än värre var att hon i samband med utnämningen uttalade sig i skuldfrågan på ett sätt som vållat befogad kritik från juridisk expertis. Men när någon anses behövas av partiet vräks tydligen alla andra hänsyn överända. Affären kan komma att utveckla sig på ett för Magdalena Andersson mycket besvärande sätt.
Det finns anledning att tro att stödet även för Miljöpartiet, som tvingade Magdalena Andersson att avgå när partiet lämnade regeringen, och för Vänsterpartiet kan ha påverkats av händelserna som SCB-mätningen inte fångar effekterna av.
För den som hoppas på ett regeringsskifte efter valet nästa år finns det dock fortfarande alltså inte mycket att glädja sig åt. Med tanke på de rödgrönas misslyckanden och idélöshet på centrala politikområden som jobben, tillväxten, brottsbekämpningen och sjukvården, så är styrkeförhållandet mellan inbördes stridande röda och gröna partierna och oppositionen tämligen stabilt. Oppositionen borde kunna vinna väljare, men har hittills inte gjort det, om det inte hänt något avgörande under senaste veckan.
Det är uppenbart att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson inte kan förlita sig på motståndarens svaghet, om han vill avlösa Magdalena Andersson som statsminister. Han måste vinna förtroende och övertyga fler väljare om att ett regeringsskifte kommer att vara bättre för Sverige än om Socialdemokraterna tillåts fortsätta treva sig fram. Om SCB-mätningen vore valresultat så skulle troligen Magdalena Andersson kunna fortsätta regera även om Miljöpartiet (3,9 procent) faktiskt kastas ut ur riksdagen tillsammans med Liberalerna (2,5 procent).