Jag köpte en bilbana från Märklin till mina syskonbarn. Det var inte ett bra val av julklapp. Fel leksak till fel generation. Jag borde möjligen ha köpt den till mig själv istället, eftersom det var presenten jag gång på gång önskade mig som barn och aldrig fick.
Det var hos Lekstugan som jag köpte bilbanan. Men mitt dåliga julklappsval var naturligtvis inte Lekstugans fel. Och affären sålde många mer lyckade presenter till mig, när jag fortfarande hade anledning att besöka den. Jag uppskattade det rika och varierade urvalet och att den inte var en strömlinjeformad butik i en stor kedja. Men nu är Lekstugan satt under konkursförvaltare.
Det är ingen lek att vara detaljhandlare nuförtiden. En leksakshandlare slåss inte bara med konkurrens från stora kedjor och mot varuhus som bara har leksaker som ett segment i ett stort utbud av olika typer av produkter. En leksakshandlare tampas också med den näthandel som vuxit sedan länge och extra mycket under pandemin. Jag föreställer mig också att traditionella leksaker utmanas av de digitala, där konkurrensen är stenhård och tendensen att näthandla än starkare. Hur vanligt är det förresten inte att den smarta telefonen används som en leksak? Av både barn och vuxna.
Egentligen önskar vi väl oss alla en levande stad fylld av specialbutiker. Allt från slaktare, över bagerier till fristående handlare av allt mellan himmel och jord. Och visst förekommer det, även på Gotland, butiker som lyckas etablera sig och locka kunder genom att vara specialinriktade och avvikande. Men trenden går ändå mot att centrumhandeln och specialbutikerna tappar marknadsandelar. En utveckling som Lekstugan kan ses som det senaste offret för.
Genom vårt beteende riskerar vi att skapa stadskärnor utan butiker, men möjligen med utlämningsställen för de paket som vi suttit hemma och beställt isolerade från fysisk kontakt med omvärlden. Men utlämningsställena tenderar ju att hamna utanför stadskärnan de också.
Vi får de stadskärnor som vi förtjänar. Borde vi inte bestämma oss för att vi förtjänar bättre än att ta bilen till utkantshandeln eller den digitala motorvägen när vi behöver något, i en stad där man skyltar med papp? Vore det inte bättre om vi handlade en sak med sinne för kvalitet, istället för fem grejor för vilka vårt hem bara är en mellanlagringsstation på vägen till återvinningen?
För somliga är det en njutning att åka till tippen för känslan det ger när man för alltid städar pryttlar och skräp ur sitt liv. Ännu bättre vore det att generera mindre skräp.