Julia Kronlid har inte samma politiska belastning som Björn Söder som motvilligt accepterades som riksdagens andre vice talman efter valet 2014. Men hon har ändå två problematiska frågor som ligger henne till last.
Ett konsekvent abortmotstånd under många år, samt att hon ansett att Bibelns skapelseberättelse borde ingå som en "teori" i skolans undervisning, parallellt med den vetenskapliga evolutionsteorin.
"Jag accepterar inte evolutionsteorins påstående att människor härstammar från aporna. Man kan ifrågasätta det vetenskapliga i det eftersom det ligger så långt tillbaka i tiden" sa hon i en uppmärksammad intervju 2014.
När man lyssnade till SD:s gruppledare Henrik Vinges presentation av Kronlid när hon nominerades av SD, M, KD och L, var det i väldigt stora ordalag om hennes formella kompetens och personliga egenskaper. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes kunskap och erfarenhet av riksdagsarbetet eller att hon är en trevlig och omtänksam person.
De flesta accepterar också väljarnas beslut och vilja där Sverigedemokraterna nu är landets näst största parti. Det ska självklart avspeglas proportionellt utifrån samma system som för alla andra partier. Däremot är talmansuppdraget inte vilket uppdrag som helst. Där är man inte politiker utan en demokratins företrädare i stort, man företräder medborgarna och landet, inte sitt parti.
Och då blir det problematiskt med ett parti som inte står bakom samma grundvärderingar som alla partier hittills gjort. Det går därför inte att ensidigt hänvisa till hur "det alltid varit" eller nån sorts praxis.
Ändå låg det en uppgivenhet och ett accepterande av faktum i luften. Nu är vi där vi är och SD är landets näst största parti.
Men så klev Annika Hirvonen (MP) upp i talarstolen och det blev plötsligt extremt dålig stämning.
Extremt viktig dålig stämning.
Hirvonen citerade utländska medier som rapporterat om SD:s inträde till den yttersta makten i Sverige och hur ett av världens mest solidariska och jämlika länder nu sällat sig till skaran av länder där högerpopulismen och främlingsfientligheten breder ut sig.
Så mycket har SD normaliserats att det blev fysiskt obehagligt att lyssna på Hirvonens värdiga och sakliga inlägg där hon vägrade rafsa av kritiken som en pliktskyldig insats. Hon tog all den tid hon behövde och beskrev exakt vad det är som händer och att för de allra flesta av oss kommer det inte att märkas någon större skillnad med SD vid makten.
För alla oss privilegierade kommer inte världen att förändras. För alla mindre privilegierade blir dock tillvaron ännu jobbigare, ännu mer hotfull och ännu mer oberäknelig. Alla de som ska leva med hotet att "kastas ut" och "buras in" trots att de aldrig begått något brott, trots att de varje dag bär upp vår välfärd men bara på grund av ett utländskt namn, en mörk hy, av princip är en misstänkt person, inte riktigt tillhörande.
Julia Kronlid valdes till slut. Efter de sedvanligt långa procedurerna med slutna valsedlar fanns till slut ingen annan kandidat kvar. Men tre ledamöter i högerkoalitionen avvek från partilinjen redan vid riksdagens första votering genom att rösta blankt. Man får gissa att Ulf och Ebba inte var helt nöjda med den saken.
För många av oss andra tändes mer ett hopp än förtvivlan.
På tal om högerpopulismen i Europa så är det noterbart att Italiens förmodade nästa premiärminister, Giorgia Meloni, partiledaren för ytterhögerpartiet Italiens bröder (FDI), använde exakt samma ord som den svenske statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) om hur de avser leda respektive land.
De avser vara ledare för alla invånare, de tänker prioritera jobbet att ena sitt land och motverka splittring.
Lite svårsmält eftersom man väl ändå får säga att båda sökte makten just med hjälp av splittring och att ställa folk mot folk.