För lite, för mycket. För sent, för tidigt. Fel att ge stöd, stödet går till fel grupper. Restriktionerna och regeringens beslut om åtgärder för att minska konsekvenserna av covid-19:s härjningar har recenserats av många som ansett sig veta bättre. Somliga med faktisk kunskap om smitta och pandemier, andra med mest politiska avsikter, samt väldigt många kill- och tjejgissare. Träffsäkrast av alla är de efterkloka som i efterhand kan berätta hur allt borde ha gjorts.
När statsminister Magdalena Andersson i morse meddelade att alla restriktioner dras tillbaka nästa vecka var det som att en täckelse drogs bort och livet kom tillbaka. Äntligen.
Äntligen kan vi få leva som vanligt igen.
Den senaste tiden har belastat samhället och vår välfärd mest för att människor hållit sig hemma mer för säkerhets skull än när alla med symptom testades och vi visste vilka som bar på viruset och inte. När omikron använde sina sista krafter för att sänka oss har väldigt många friska tvingats leva i karantän med väldigt många vakanser som följd. I efterhand kan vi konstatera att omikron var relativt lätt att tampas med, men vad hade vi sagt om det visat sig vara en aggressiv mutation som vaccinet inte bet på?
Vi borde reflektera mer kring hur läget var innan, när alla med faktiska symptom skulle stanna hemma. Även detta belastade både privata företag och hela välfärden hårt. Ändå är ju detta inget som borde gälla bara under pandemi, det borde vara en självklarhet att man inte ska behöva jobba när man är sjuk.
De som jobbar med sjuka, gamla och sköra borde dessutom ha extra ekonomiskt stöd vid sjukdom så att de med gott samvete kan vara hemma och inte riskera att smitta dem de ska vårda.
Men låt oss nu glädjas åt att ljuset i tunneln äntligen har tänts.