ĂndĂ„ lĂ€ggs enorm medial vikt pĂ„ alla partiledare, senast exemplifierat i Almedalen. SĂ„ stĂ€mmer det verkligen?
Hur viktig partiledaren Ă€r skiljer sig naturligtvis mellan olika lĂ€nder. I republiker med skilda val till presidenten och parlamentet, sĂ„som i USA, Ă€r det ofta mycket viktigt för vĂ€ljarna vem som Ă€r varje partis kandidat. Men i de skandinaviska lĂ€nderna och i synnerhet Sverige anses vĂ€ljarna frĂ€mst rösta pĂ„ parti â inte person.
Ledaren kan förvisso betraktas som ett sÄ kallat flöte, om den Àr mer populÀr Àn partiet, eller ett sÀnke dÄ motsatsen gÀller. Folkpartiets Lars Leijonborg brukar ges som exempel pÄ en politiker som varit bÄda, sÀnke i valet 1998 men flöte fyra Är senare 2002. Detta ska dock bara pÄverka mÀnniskor röstbeteende pÄ marginalen.
Den enda vedertagna pÄverkan partiledaren kan ha pÄ opinionslÀget har varit om de hamnar i skandaler. Storbritanniens premiÀrminister har till exempel nyligen avgÄtt, trots att han 2019 vann den största majoriteten Ät Torypartiet pÄ decennier. Till slut blev skandalerna kring hans personliga beteende för mÄnga. I Sverige ledde den sÄ kallade JuholtaffÀren 2011 till ett stort, lÄngvarigt tapp i opinionen för Socialdemokraterna vilket tvingade partiledaren HÄkan Juholt att avgÄ.
Erfarenheterna frÄn de senaste Ären ger dock skÀl att ifrÄgasÀtta om partiledareffekten verkligen Àr sÄ liten som tidigare trott. Vi har sett flera fall dÀr partier med lÄgt opinionsstöd har vÀnt utvecklingen efter att ha bytt partiledare.
Till exemplet Moderaternas ledarbyte 2017. Efter flera mÄnader med mycket lÄgt stöd i mÀtningarna avgick Anna Kinberg Batra. Vid tidpunkten förklarades det lÄga stödet bland annat av att hon öppnat för samtal med Sverigedemokraterna. Opinionen vÀnde med valet av Ulf Kristersson som hennes eftertrÀdare och Moderaterna har legat relativt stabilt sedan dess.
Bara under det senaste Äret har vi sett tvÄ stora vÀndningar. Först dÄ Magdalena Andersson eftertrÀdde Stefan Löfven som Socialdemokraternas partiledare. Sedan dess har S konsekvent haft omkring fyra till fem procentenheter högre stöd. Det mest uppseendevÀckande exemplet Àr naturligtvis Johan Pehrsons fantastiska framgÄng som ny ledare för Liberalerna. FrÄn att ha varit nÀrmast utrÀknade pÄ under tre procent i opinionen har partiet i raketfart nÄtt över fem procent i vissa mÀtningar.
De tre exemplen utmanar ocksĂ„ den vedertagna sanningen att partier inte bör byta partiledare kort inpĂ„ val. Det har antagits att vĂ€ljarna mĂ„ste fĂ„ tid pĂ„ sig att lĂ€ra kĂ€nna den nya partiledaren, ett behov som övertydligt uttrycktes i Centerpartiets kampanj âDet hĂ€r Ă€r Lennartâ 1998. Att döma av Kristersson, Andersson och Pehrson verkar farhĂ„gan vara överdriven.
Kanske har tiderna Àndrats, men partiledarna verkar onekligen spela stor roll. Oavsett utgÄngen Àr det nÄgot att ha i Ätanke efter valet.