Det var en glad och förväntansfull kvartett som mötte den samlade pressen för att berätta om partiernas beslut att ta över den politiska ledningen för Region Gotland. Socialdemokraterna representerades av sin ordförande Ulla Pettersson och regionrådet Meit Fohlin och Moderaterna bemannade upp med Andreas Unger och Håkan Onsjö.
Jag upplevde en förväntan hos de fyra som är i klass med den vi ser hos galopphästar inför ett stort lopp. De här politikerna ville bara sätta igång med det arbete man gemensamt börjat staka ut. De berättade ivrigt om en konstruktiv dialog där bägge parterna respekterade både varandras olikheter och det faktum att deras samarbete var både nytt och unikt för Gotland.
De var tydliga med att Gotland förtjänar ett starkt ledarskap, vilket jag kan hålla med om. De senaste årens minoritetsstyre har ju varit allt annat starkt och nu står Gotland, precis som stora delar av världen, inför en knepig ekonomisk situation.
Företrädarna för de bägge partierna sa också att man såg det tänkta samarbetet även på lång sikt och inte bara som en kortsiktig lösning utifrån årets valresultat. Ett mål som jag tycker känns vettigt även om utfallet av samarbetet kommer att synas i valresultatet om fyra år. Det blir också där och då, om fyra år, som ett beslut om ett eventuellt fortsatt samarbete tas. Men att partierna har ett långsiktigt mål ger ju en bättre stadga i samarbetet och den politik man tänkt sig driva.
Jag har en mycket bra känsla för det här samarbetet. Ni vet den där kemin som uppstår när själsfränder möts. Möten där tiden bara rinner iväg utan att någon märker det. Möten där man har roligt samtidigt som man skapar mer än man brukar. Så upplever jag att mötet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har varit.
Nu har jag inte varit med och bygger min känsla på den presskonferens som hälls i onsdags, men den positiva energin som fanns mellan de fyra slog det nästan gnistor om.
Och en positiv energi lär de två partierna behöva för att kunna ta sig igenom den tuffa tid som experterna utlovar framöver. Förutom de utmaningar som de flesta partierna tog upp under valrörelsen lär vi också stå inför bistra ekonomiska tider. Resurser för att öka bostadsbyggande, skapa högre kvalitet på äldreomsorgen och lösa de stora rekryteringsbehov som finns i många av regionens verksamheter lär få prioriteras utifrån mindre ekonomiska ramar på grund av kostnadsökningar.
Kommer vi dessutom få en högernationalistisk regering som prioriterar skattesänkningar framför att vård, skola och omsorg får de resurser de behöver kan utmaningarna bli än större. Men vi kan väl hoppas att Jesper Skalberg Karlsson (M), som nu återvänder till riksdagen, och andra lokalpolitiskt aktiva i regeringspartierna har ett lika gott samarbete med sin finansminister som Hanna Westerén (S), med flera haft, med Magdalena Andersson och Mikael Damberg. Om det nu blir någon ny regering bildad av de som var så överens.
Efter tillkännagivandet att S och M kommer att inleda ett samarbete och ta över den politiska ledningen för regionen har företrädare från de andra partierna avgett sina kommentarer. Föga överraskande kan man uppfatta en viss besvikelse från Eva Nypelius (C). Men den kritik hon framför att S och M utgör en svag majoritet är förhållandevis blek. Hon valde ju själv att styra regionen i minoritet och ett majoritetsstyre är alla dagar i veckan starkare än ett minoritetsstyre.
Lars Engelbrektsson från Sverigedemokraterna säger att samarbetet mellan S och M ger SD en tydligare oppositionsroll. Hur nu det skulle gå till för SD som alltid varit i opposition kan man ju fråga sig, men det är ju bra att de själva ser sin roll i opposition tydligare.
En roll och ett ansvar som är tydligt har däremot Socialdemokraterna och Moderaterna tagit på sig. Och det är ett arbete som inletts i en så positiv anda att det nästan slog gnistor kring den energin partiets företrädare spred under deras första presskonferens ihop. Nu återstår bara resten och jag hoppas den positiva energin håller i sig.