Den skulle mycket väl kunna återanvända på budgetpropositionen som presenterades i måndags. I budgetpropositionen finns stora välfärdssatsningar för att stärka upp de sprickor som så tydligt exponerats under coronapandemin. Genomtänkta infrastruktursatsningar för att snabbt få igång ekonomin. Men också tydliga gröna satsningar för att värna miljön och våra barns framtid. Det är delar av budgetpropositionen jag är riktigt glad över. Dessutom får polisen de resurser man bett om, även om det finns partier som tydligen missat den delen. Jag måste också nämna de satsningar som ger våra pensionärer mer i plånboken som något att vara stolt över, även om jag inte är nöjd förrän hela systemet setts över och garanterar en pension som går att leva på till samtliga som går i pension.
Att det ekonomiska ramverket inte följs ser jag som en tillfällig krislösning. Precis vad som behövs för att smörja och dra igång de ekonomiska hjulen som bromsats under coronapandemins första halvår. Vi är ännu mitt i pandemin, vilket bör påpekas för de som tror att krisen är över, vilket skapar behov att frångå det ekonomiska ramverket. Men så länge vi har en socialdemokratisk finansminister som heter Magdalena Andersson är jag trygg. Under hennes ledning kommer de ekonomiska ramverken följas till punkt och pricka så länge inte nöden kräver annat, vilket den gör nu.
Men det finns även plumpar i budgetprotokollet. Det är bevisligen inte lätt att hålla ihop ett samarbete med fyra olika partier. Det borde de flesta allianspartiernas företrädare var införstådda med. Speciellt de som under sin tid i regeringen minskade anslagen till både försvaret och polishögskolan, men nu skriker efter mer pengar till försvaret och fler poliser på våra gator. Jag kan tänka mig att just de neddragningarna inte känns som deras finaste stund som politiker. Jag kan på samma sätt förstå hur regeringen känner när de nu tvingas följa Centerns märkliga politiska vilja att återigen skänka pengar ur statsbudgeten till snabbmatskedjorna utan att få något tillbaka. Är det någon reform som är sönderanalyserad så är det sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar. Och analysen är tydlig, reformen är extremt dyr per skapat jobb. Magdalena Andersson kallade reformen för ett branschstöd, vilket är dess rätta benämning. Hon försvarar reformen med att det är branscher med många ungdomar anställda som drabbats hårdast av coronapandemin, och att de branscherna nu kan återhämta sig genom de minskade arbetsgivaravgifterna. Men hon är också tydlig med att det bästa med reformen är att den är tillfällig.
Det är även Centerpartiet som drivit på för högre tak och fler tjänster inom ramen för RUT-avdraget. Även det en reform som inte alls lever upp till det man påstått att den skulle leverera. RUT är inte kostnadsneutral, vilket påståtts, och reformen har inte varit den integrationsmotor man trott. Exempelvis har städföretag som inte bedriver ruttjänster fler nyanlända och asylinvandrare anställda jämfört med städföretag som säljer ruttjänster.
Det är dessutom främst rika personer i storstädernas fina kvarter som utnyttjat RUT, vilket ger en omfördelning av skatterna från landsbygd och områden med socioekonomiska problem till storstädernas solsidor. Något som självaste Robin Hood sett som en anledning att agera och dra igång den verksamhet han är känd för.
Det finns som ni förstår plumpar i budgetprotokollet, men helheten får mig ändå att återanvända 2006 års valslogan: ”Stolt men inte nöjd”.