Det är naturligtvis inte bra att var åttonde politiker har lämnat regionfullmäktige sedan valet, innan det gått ens ett år. Men jag kan inte påstå att jag är speciellt förvånad. Det finns flera skäl till att jag inte är överraskad.
Till att börja med är medborgarna mer geografiskt rörliga nuförtiden. Flyttar man ifrån ön blir det både naturligt och nödvändigt att lämna även regionfullmäktige.
I takt med att partiorganisationerna krympt tycks också det interna klimatet, i somliga partier, ha blivit kärvare. När man inte upplever sig uppskattad, eller till och med ringaktad och konspirerad emot, så är det inte konstigt om man väljer att lämna politiken.
Detta gäller speciellt eftersom uppdraget inte har samma anseende som förr. Den i ökad grad negativa attityden till politiken försvårar inte bara rekryteringen, utan kan också bidra till att man lämnar sina uppdrag.
I takt med att regioner och kommuner har vuxit och fått och tagit på sig nya uppgifter har också uppdragit blivit mer krävande. Och kanske också tråkigare och omständligare. Handlingarna inför exempelvis ett fullmäktigemöte förekommer numera huvudsakligen i elektronisk form, men på papper skulle de utgöra en formidabel trave. Att ta sig igenom handlingarna för att vara förberedd för ett möte innebär ett digert arbete. Enskilda ledamöter kan väl komma undan med att inte lusläsa allt, men hur kul är det att sitta igenom långa möten som man inte känner sig förberedd för.
Det finns också en risk med politikens professionalisering när de arvoderade regionråden blir fler och uppdragen som ordförande i en nämnd blir mer och mer som ett jobb, ett yrke. Det uppstår en skillnad mellan de professionella och de huvudsakligen ideella, där de professionella är mer bekanta med och förankrade i de processer som fört ärendena till fullmäktige. Vid det laget är det mesta klappat och klart. Det blir lätt så att många ledamöter i fullmäktige känner sig i ett systematiskt underläge och som bassar i ett transportkompani.
Ett försök att förklara att många hoppar av politiska uppdrag och att det är svårt för partierna att rekrytera, är att yrkeslivet ska ha blivit tuffare vilket inte lämnar tid och ork över till politik.
Det tror jag inte alls på.
Det finns ett engelskt uttryck som kan översättas till: "Om du vill få något gjort, be en upptagen person."
Det ligger mycket i det. För en person som har en väldigt öppen almanacka känns nya arbetsuppgifter som en tung börda. En upptagen person har ångan uppe och löser nya uppgifter i farten.
Det finns många skäl till att färre är politiskt aktiva. Tidsbrist och yrkeslivets krav räknar jag inte blad dem.