Domen ska vara den första där straffen skärpts för att brotten skett i syfte att upprätthålla familjens heder.
Mannen och kvinnan döms till vardera ett år och två månader i fängelse samt att betala 100 000 kronor i skadestånd till den numera myndiga dottern. Hennes bror döms till fyra månaders fängelse och att utge 30 000 kronor i skadestånd.
Alla tre nekade till i princip alla anklagelser. Vad som inte styrktes med foton, ljudinspelningar eller vittnesmål förnekades ha hänt. De hot och kränkningar som gick att styrka förklarades ofta bort som skämt eller att de på grund av översättningen lät fel i en svensk kontext.
De åtalade hävdar också att det är dottern själv som tillfogat sig sina skador eller att de uppkommit av plattång eller myggbett. Bråken med dottern sades bero på att hon inte längre var ”godhjärtad och lydig” samt ”helt ouppfostrad och har ingen moral överhuvudtaget”. Istället hävdar de att de var rädda om dottern och försökte skydda henne från knark och våldtäkter.
Det torde finnas få familjer där tonåringar eller unga vuxna aldrig tagit strid mot föräldrarnas gränssättning. Den konflikten hör ju både ungdomen och föräldraskapet till. Skillnaden i detta fall sammanfattas nyktert av vittnesmålet från dotterns pojkvän: Föräldrarnas kontroll över dottern var verkligen inte adekvat.
Det är inte rätt att låsa in eller att spotta på sin dotter och kalla henne smutsig och oren, misshandla och hota henne till livet och samt propsa på oskuldskontroll beroende på vilken sorts mensskydd hon använder.
Som tur är orkade dottern bryta sig loss och bor nu på skyddat boende. Nyckelfaktorer tycks vara att hon hade någorlunda koll på sina rättigheter och dokumenterade en del av händelserna. Hon vågade också berätta om sin situation för både lärare, kurator och pojkvän. Samtliga förefaller ha gjort mer än vad man egentligen kan förvänta sig av dem. Det är inte alla lärare som kör och hämtar en elev som ringt och berättat att hon nyss blivit misshandlad.
Alla har inte en lika stöttande omgivning. Alla vet inte ens om sina rättigheter. Det är därför bra att lagen i fjol ändrades så att brott som sker med heder som grund straffas hårdare. Men vi måste också bli tydligare med var vårt samhälle står.
Först och främst för att de som vill upprätthålla ordningar som kränker andras friheter och möjligheter ska förstå våra normer. Det handlar inte alls om att vissa människor inte hör hemma här, men vissa värderingar har ingen plats.
Det handlar också om att offren alltid ska veta att när familjen brister finns andra som ställer upp, samt att de förstår att de både har rätt till och är värda ett liv utan kränkningar och begränsningar. Det finns inget hedervärt i att neka de man borde älska trygghet och frihet. Men inte heller i att blunda för när det sker.