Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och hans tilltänkta samarbetspartners har påbörjat arbetet med att bilda regering.
Medan rösterna räknades färdigt ökade marinalen mot vänsterblocker från ett enda mandat till tre – 176 mot 173.
Det ger en liten buffert mot manfall. Exempelvis om ett par av Sverigedemokraternas ledamöter blir politiska vildar. Det har hänt förr. Eller om en av Liberalernas riksdagsledamöter sviker partilinjen och röstar med vänstern. Det har också hänt förr.
Förmodligen och förhoppningsvis så beslutar man inte bara vilka partier som ska ingå i regeringen och hur statsrådsposter ska fördelas. Man behöver också komma överens om vad regeringen ska göra när den väl har bildats.
Som ni förstår blir det inte så lätt för Ulf Kristersson, även om han nu kan bilda regering. Det finns stötestenar – frågor där det kan bli svårt att få främst Sverigedemokraterna och Liberalerna att acceptera samma uppgrelse. Företrädare för båda partierna har redan börjat ställa ovillkorliga krav på vad regeringen ska och inte ska göra. Det är inte en idealisk start på regeringsförhandlingarna.
I samband med pandemin höjdes A-kassan tillfälligt. Sverigedemokraterna vill inte sänka den igen. Kanske kan man nå en kompromiss om att trappa ner A-kassan under långvarig arbetslöshet. Det skulle ge ekonomisk trygghet vid plötslig arbetslöshet, men man skulle samtidigt kunna upprätthålla arbetslinjen.
Ett annat problem är migrationspolitiken. Det finns en överenskommelse som alla fyra partierna står bakom, men det finns i praktiken skillnader och framförallt mellan SD och Liberalerna. Alla anser de väl att migrationen inneburit alltför stora påfrestningar på det svenska samhället, men alla är inte beredda att dra lika långtgående slutsatser av detta. Här behöver verkligen partierna enas om en politik som gör påtaglig skillnad för det hårda migrationstryck som Sverige fortfarande utsätts för. Annars kommer regeringen att slitas isär.
Dessutom finns det problem som det råder relativt stor samsyn om, men som det kommer att ta lång tid att lösa. Det gäller exempelvis energipolitiken. Relativt snabbt kommer man att exempelvis kunna göra någonting åt det extremt långtgående svenska reglerna för hur mycket biobränsle som ska blandas i diesel och bensin. Längre tid kommer det att ta att förbättra elförsörjningen.
Dessutom kommer regeringen att tvingas brottas med konsekvenserna av den begynnande högkonjunkturen, som sammanfaller med stark inflation. Tillsammans med den tilltagande brottsligheten är villkoren för den regering som ska bildas ytterst krävande.
Ulf Kristerssons regering behöver leverera på de områden där Socialdemokraterna varit handfallna och det kommer att bli tufft och ibland krävas impopulära åtgärder. Nu gäller det att visa asnvar och att visa sig vuxna uppgiften.
Magdalena Andersson (S) avgick under torsdagen som statsminister. I samband med att hon besökte talmannen för att lämna in sin avskedansökan sade hon bland annat:
– Om Moderaterna skulle komma på andra tankar och vilja samarbeta med mig istället för Sverigedemokraterna, då står min dörr öppen.
Det var ju fint och konstruktivt. Men Magdalena Andersson leder ju den rörelse som nyss anklagade Ulf Kristersson och Moderaterna för att vilja beröva cancerdrabbade deras sjukersättning. Och under hennes tal i onsdags hävdade hon att det är ”hat, hot eller våld” som präglar de krafter som förde Kristerssons regeringsalternativ till valseger.
Socialdemokraterna försökte i valrörelsen utmåla oppositionen som ett hot mot demokratin och nationen. Ett grepp som despoter brukar använda. Och Magdalena Andersson fortsätter nu i samma stil.
Annie Lööf annonserade under torsdagen att hon avgår som partiledare för Centern. Processen när partiet utser nya ledare har tidigare varit föredömligt öppen. Vi kan få reda på mycket om vad medlemmarna nu vill och om partiet kan komma att förändras.