Var i innerstaden ska man befinna sig för att överhuvudtaget se ett fyravåningshus vid Östercentrum? Man får kika ut genom Österport eller hitta någon högt belägen punkt för att få tillfälle att rynka på näsan åt moderna Visby närgångenhet. Det är ungefär som att klättra upp på en stege för att få tillfälle beklaga sig över vad grannarna har för sig.
Just Östercentrum är för övrigt en av få platser där bebyggelsen verkligen kommer inpå stadsmuren. Jag förstår överhuvudtaget inte vad som skulle vara problemet med om låg befintlig bebyggelse får ett par extra våningar och fler bostäder i ett eftertraktat läge i en region med bostadsbrist. Tvärtom. Det vore bra för Visby och medger förtätningen av staden utan förlorade grönytor.
Men det finns myndigheter som anstränger sig för att identifiera problem där inga finns. Länsstyrelsen anser att det vore ett hot mot världsarvet och har gång efter gång blockerat alla ansökningar om att utveckla fastigheten som hyser Åhléns.
Helagotland skriver om hur fastighetsägaren Tino Goetze ger upp planerna på ett 50-tal bostäder ovanpå Åhlénshuset. Det är inte första gången Tino Goetze uttrycker starkt missnöje inför svårigheterna, som tycks oöverstigliga, att genomföra detta och andra projekt. Det är inte första gången han jämför med hur mycket lättare det är att utveckla fastigheter i Stockholmsregionen. Men det är inte mindre relevant och angeläget bara för att han sagt det förut. Tvärtom. Ju mer och ju oftare någon berättar om dessa problem, desto viktigare ter de sig.
Jag undrar ibland hur klokt det egentligen var att ta ifrån länsstyrelsen det regionala utvecklingsansvaret. Det fanns en tid när det var tydligare att länsstyrelsen hade ett ansvar för att ta hänsyn till och bidra till regional utveckling. Ansvarslös frihet från sådana hänsyn har bidragit till en utveckling där allting annat att länsstyrelsens egen agenda alltför ofta väger olidligt lätt. En sådan länsstyrelse kan göra allt den kan för att stoppa 50 nya bostäder, för att skydda världsarvet mot ett hot som bara existerar i dess egen egendomliga föreställningsvärd.
Det framstår som att länsstyrelsen reducerar sig till en bromskloss som ser varje försök till stadsutveckling som överhuvudtaget närmar sig känsliga områden som ett potentiellt farligt prejudikat. För att mota Olle i grind vill man inte släppa igenom en enda stackars sate. Inte ens en fastighetsägare som vill bygga bostäder ovanpå en tämligen lådlik kommersiell fastighet på ett sätt som måste sägas förbättra stadsmiljön.
Är det verkligen så som statens förlängda arm på Gotland borde bete sig? Ska vi behöva dras med en så obalanserad förmyndare?