Man kan nog utgå från att en annan gemensam nämnare är att problemen inte ligger hos dagens unga. Det är minst lika intresserade och engagerade som unga alltid har varit. Det är snarare i partiernas och mediernas strukturer som det saknas attraktionskraft.
Med det sagt betyder det inte att det finns enkla lösningar, det gör ju sällan det tyvärr.
Regionstyrelsens sammanträde på onsdagen hade ungdomar på agendan. Detta genom en motion som lämnades in av två centerpartister före förra valet, i mars 2018. Man ville se en "handlingsplan/policy för att öka ungas inflytande och delaktighet i politiska beslutsprocesser samt att Region Gotland inrättar inflytandeforum som är särskilt avsedda för gruppen unga".
Det här är förslag som kommer upp med jämna mellanrum. Det har varit modernt att skapa särskilda ungdomsparlament och andra modeller som går ut på att skapa ett särskilt ungdomsskikt som beslutsfattarna kan stödja sig på och få en inblick i vad unga egentligen vill och behöver.
Vartenda exempel och varenda ambition är vällovlig och värd att pröva men vi behöver också lära av historien. Tjänstemannaförslaget är också att det inte är ultimat att involvera ungas engagemang i de politiska beslutsprocesserna. Det görs bättre i till exempel föreningsform.
Precis som medier av historien lärt att lösningen för tidningar, tv och radio inte är att skapa särskilda ungdomssidor.
Men det finns också en rättvisefråga att ta hänsyn till. Precis som det finns ett råd för dialog med pensionärer borde det finns ett för öns unga. Här kan man ta hjälp av politiska ungdomsförbund och elevråden i skolan.
Unga finns också med som en prioriterad grupp i den nya policyn för medborgardialog som antogs av regionfullmäktige i juni.
Motionen är inte den enda från förrförra mandatperioden som först nu behandlas av regionstyrelsen. Flera är från 2017, en från 2016 och en så gammal som från 2013.
Det är som om någon hittat en bortglömd låda nånstans i nåt arkiv.
ORIMLIGT
Amnesty, Civil Rights Defenders och Greenpeace skriver på DN Debatt att straffen för civil olydnad har blivit orimliga och saknar proportioner. De menar att demonstrationsrätten är en central byggsten i vår demokrati och drar paralleller till suffragettrörelsen, Mahatma Gandhi, Rosa Parks och Nelson Mandela.
Orimligt kan man väl också kalla det att klistra fast sig i en gata för att man tycker att det ska anläggas mer våtmarker. Få om någon ser en rimlig parallell eller symbolik för att uppnå detta genom att hindra sina medmänniskor på väg till jobbet eller ambulanser att ta sig fram med sjuka till sjukhus.