Andra är redan på väg att lämna flygvapnet. Det ses som en protest mot försämrade villkor och stagnerad löneutveckling.
Det är en grupp på ungefär hundra individer. Deras utbildning har kostat ungefär hundrafemtio miljoner kronor. De är stridspiloter som i händelse av krig utgör Sveriges främsta försvarslinje.
För försvaret i stort har omständigheterna snabbt svängt från hårt hållen budget och stabilt närområde till oro och politiker som efterfrågar en kraftigt expanderad organisation. Nu läggs fokus på ny materiel och en ökning av antalet värnpliktiga.
Grunden som försvarsförmågan är dock i dag inte bara numerären, utan även en en kärna av högt kvalificerade specialister inom försvarsmakten. Stridspiloterna förtjänar särskild uppmärksamhet då de är få till antal och utgör en kritisk förmåga i försvaret av landet.
Att till exempel höja deras pensionsålder, som nyligen gjorts, kan verka som en ett sätt att behålla dem längre. Men det har också bidragit till missnöje. Därtill finns det den ständigt närvarande lönefrågan.
Flygvapnets pilotlöner har halkat långt efter den kommersiella sektorn. När SAS-piloterna strejkade om löner före pandemin hade de enligt Svenskt Näringsliv 93 000 kronor i månadslön. Stridspiloterna får dock nöja sig med drygt 42 000 kronor.
Officersförbundet har larmat om svårigheterna att hålla kvar personal i åratal. En betydande andel av dess medlemmar har planer på att lämna försvaret. Viktiga och kunskapskrävande uppgifter förutsätter kompetent personal. En ökad anskaffning av nytt materiell och fler värnpliktiga gör att behovet av spetskompetensen än viktigare för att systemet ska fungera som en sammanhållen verksamhet med möjlighet att tillvarata kompetenserna på bästa sätt.
En liknande problematik återfinns på flera håll inom staten. Stora pensionsavgångar står för dörren. Inte bara i försvarsmakten. Mönstret känns igen. Lönen motsvarar inte utbildningskraven. Den påstådda tryggheten är inte alltid så självklar. Personalkostnader är betungande för all offentlig budget.
Samtidigt är personalens kompetens nyckeln till att staten klarar sitt uppdrag. Det gäller oavsett om det handlar om försvaret, polisen, vården eller skolan. En organisation kan inte prestera bättre än kvalitén på dess medarbetare möjliggör. Statliga aktörer, med skattepengar och lagstiftare i ryggen, riskerar att tro något annat.
Men resurserna är begränsade. Staten behöver åstadkomma mer med de skattepengar som kan uppbådas. Krisen med stridsflygare som tar unik kompetens ut genom dörren behöver lösas så snart som möjligt. På längre sikt behöver staten bli bättre på att behålla de kvalificerade anställda man lagt miljontals skattekronor på att utbilda.
Tekniska system och komplexare samhällsutmaningar sätter statens funktioner inför nya utmaningar. Om det ska hanteras behöver personalen ha kunskaperna som krävs. Det räcker inte att utbilda fler. Man behöver också behålla de som redan i dag håller verksamheten på sina axlar.