Det handlar alltså om de personer som återvänt till Sverige efter att ha varit frivilliga hos Isis – Islamiska staten i Irak och Syrien. Det visar sig att av 83 personer är 24 anställda inom offentlig sektor. En ska till och med ha ett chefsjobb inom socialtjänsten. Än värre är att var fjärde, 21 stycken, arbetar direkt med barn och unga.
När skolminister Lotta Edholm (L) får kommentera granskningen menar hon att vi i Sverige varit ”naiva”. Men i fallet med IS-återvändare går det faktiskt inte att säga att Sverige varit naivt. Röster som jobbade med ungdomar i nordöstra Göteborg varnade redan 2013 för att svenska medborgare åkte till IS för att kriga.
Ungefär samtidigt påtalade terrorforskaren Magnus Ranstorp att Sverige måste ha beredskap för de som eventuellt återvände. Risken var stor att de både var radikaliserade och stridsvana, och därför kunde utgöra ett hot i Sverige. Norge och flera andra europeiska länder hade redan 2013 kriminaliserat deltagande i terrorsekten.
Men svenska staten väntade med att agera. I stället föll det på kommunerna att hantera återvändare. Lunds kommun vållade debatt när det blev känt att man försökte integrera återvändare genom att bland annat finansiera körkort. Staffanstorp däremot gjorde en sak av att man inte tänkte ta emot några återvändare. Göteborg fick stora kostnader när kalifatet föll och flera barnfamiljer som levt med IS flögs hem av Utrikesdepartementet. Vad som borde ha varit en uppgift för polis och säkerhetstjänst blev alltså en kommunal fråga.
Under perioden som IS var som mest aktiva i Syrien lades flera motioner i riksdagen om att kriminalisera resorna eller på andra sätt få kontroll över återvändarna. Flera opinionsjournalister skrev upprepade gånger och efterfrågade åtgärder. Det hela stannade dock vid att återvändare skulle ha obligatoriska samtal med Säpo och sedan vara under socialtjänstens uppsikt.
Med tanke på vad IS-krigarna gjort sig skyldiga till i Syrien och Irak var det svenska svaret provocerande svagt. IS gjorde sig skyldiga till massmord, tortyr, spektakulära avrättningar, slaveri och våldtäkter. Våldet var inget man försökte dölja utan bilderna på grymheterna spreds via sociala medier. De medeltida metoderna och den omänskliga brutaliteten var en del av IS varumärke och lockelse på unga islamister i väst.
De som sökte sig till IS kan inte ha varit omedvetna om vad de deltog i. Man kan naturligtvis hoppas att några av dem har ändrat inställning. Men vi måste räkna med att ett stort antal fortfarande har extrema våldsbejakande åsikter. Att de nu går runt som skyltdockor i samhället och får chansen att sprida sitt hat till nästa generation är ett stort misslyckande.
Men det handlar inte om en svensk allmän naivitet. Det var den förra regeringen som kände till problemet men som valde att inte göra något. Oviljan att hantera IS-återvändare påminner om oviljan att utesluta Hamasanhängare eller markera mot antisemitism.