Krönika
Ofta har det rört sig om drastiska åtgärder som ganska snart visat sig vara allt annat än hållbara.
Ni kanske minns den så kallade pumplagen 2005, som i hållbarhetens namn fastslog att bensinstationer måste tillhandahålla en etanolpump. Följden blev att en massa bensinstationer i glesbygd som inte hade råd med de dyra investeringarna tvingades stänga ned. Inte sällan rörde det sig om byarnas samlingspunkt. I dag är det få som tror på etanol som framtidens bränsle.
Denna vinter har gett oss flera smakprov på hur ohållbar hållbarhetsförespråkarnas radikalism i själva verket är. Elpriserna som är en följd av en allt annat än hållbar energipolitik som genomförts i hållbarhetens namn talar sitt tydliga språk. Vindkraftverken, hållbarhetsradikalismens fysiska manifestationer i landskapet, tenderar att stå stilla under kalla vinterdagar när elektriciteten behövs som mest.
Resenärer som i hållbarhetens namn valde att boka tågbiljetter till julen fick sig en tankeställare kring hur hållbart ett samhälle upphängt kring spårbunden kollektivtrafik i själva verket är.
Hållbarhetsbegreppet så som det används i dagens samhällsdebatt definierades i slutet av 1980-talet i FN-rapporten Vår gemensamma framtid: "En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov". Det skulle lika gärna kunna vara en konservativ programförklaring, och rimmar illa med Extinction Rebellions och andra samtida rörelsers krav på att kasta hela vårt ekonomiska och politiska system över ända.
En hållbar utveckling kan inte innebära storskaliga samhällsexperiment, där politiken lägger alla ägg i samma korg. En hållbar energipolitik måste innebära en spridning av riskerna och en diversifiering av energislag. En hållbar infrastrukturpolitik kan inte utgå från kollektivistiska drömmar utan från teknikutveckling och människors faktiska behov och önskemål.
Hållbart stadsbyggande är städer som håller i hundratals år och går att anpassa efter samhällens och människors skiftande behov. De stadsmiljöer som byggdes för framtiden under efterkrigstiden blev snabbt daterade. De stadsmiljöer som byggdes under 1600-, 1700- och 1800-talen står sig ofta än idag. Skulle den konservativa högern med Gösta Bohman i spetsen ha segrat i 1960-talets stadsbyggnadsdebatt skulle Stockholm ha haft den täta, urbana och bilfria stadskärna som hållbarhetsförespråkare efterlyser idag.
Edmund Burke menade att en god makthavare kännetecknas av förmågan att förändra men böjelsen att bevara. Böjelsen att bevara är hållbarhetsbegreppets själva kärna. Likväl lyser denna böjelse ofta med sin frånvaro hos de som mest frekvent talar om hållbarhet. Det är nästan som att man misstänker att begreppet kapats av dem som har en annan agenda än att efterlämna en bättre värld till kommande generationer.