Den stora, yviga offerkoftan stickas omsorgsfullt i en rad olika medier. Jimmie Åkesson har fått reda på att han inte är välkommen till Nobelfesten i år heller medan alla andra partiledare är bjudna. En av de finaste tillställningarna som vi har i Sverige. Nobelpriset som baseras på respekt för värderingar som vetenskap, kultur, humanism och internationalism. Värderingar som Åkesson vanligtvis inte bryr sig om att stå upp för.
Väldigt lite energi från partiet läggs just på att värna om humanism och internationalism. Men ändå hävdar Åkesson vid kritik att partiet visst sympatiserar med detta och att de är ett demokratiskt parti. Samtidigt säger han att han inte hade gått till Nobelfesten, även om han så hade blivit inbjuden. Tonen när han utesluts från finrummen avslöjar Åkessons sanna inställning, och hur partiet inte hör hemma där.
Ända sedan Åkesson tog över som partiledare för Sverigedemokraterna så har han försökt att rensa upp partiet från rasister. Man kallar det för att göra partiet rumsrent. Men det är ändå partimedlemmar som hela tiden kissar i hörnen. Åkesson hävdar bestämt att de inte har rasistiska åsikter samtidigt som han tvingas utesluta medlem efter medlem. Aldrig har en enda tanke lagts på att rasister dras till partier med rasistiska åsikter.
Och det är därför han blir så sur då han inte få komma till Nobelmiddagen. Samtidigt blir riksbanksfullmäktige ordförande som också är sverigedemokrat inbjuden. Något man tycker är konstigt. Men det handlar nog om vilka uttalanden man gjort eller inte. Åkesson, som ansiktet utåt för partiet har gjort en hel del dumma uttalanden. Det hela får en att fundera på om Åkesson levt under en sten eller intalar sig själv att värderingarna som han har, inte är anti-demokratiska. Eller är det så att han försöker övertyga resten av Sverige?
Mycket av övertygandet lyckas tyvärr också. Tack vare Ulf Kristersson. Moderaterna har inte bara dragit in Sverigedemokraterna i finrummens värme, utan har också kokat dem te och masserat deras fötter. De har omsorgsfullt tagit hand om Åkesson i många år och sakta men säkert också anammat deras politik. Att Sverigedemokrater fått betydande positioner, som ordförande i både Justitieutskottet och Utrikesutskottet, visar inte minst på Moderaternas oförmåga att motstå partiet. Det är högst opassande att ha mycket inflytande i dessa utskott om man inte vill delta i tillställningar som fokuserar på internationalism.
Partiet ser själva dessa positioner som ett normaliserande av Sverigedemokraterna. Och de är stolta. Man hävdar att det visar att partiet i alla dessa år har haft rätt. Att man är ett legitimt parti. Den korta tiden sedan valet har redan bevisat var Sverigedemokraterna står i många frågor - med uttalanden och sociala medier-inlägg från flertalet partimedlemmar som varit högst problematiska.
Det är dags att Sverigedemokraterna bestämmer sig för om de tänker fortsätta låtsas bry sig om värderingar som man inom en demokrati ”bör” bry sig om, eller om de tänker vara transparenta kring var de egentligen står. Oavsett, så är debatten gällande Nobelfesten talande och visar hur nonchalanta partiet är när det gäller dessa frågor. De själva är förvånande över hur inte alla sverigedemokrater är bannade – för de vet att det inte är helt obefogat att inte bjuda in dem. Att regeringen tror att de kan samarbeta med Sverigedemokraterna kring dessa frågor är skrämmande.