Jag och många andra på den politiska vänstersidan brukar anklagas för att vara emot privata företag. För egen del tycker jag det är märkligt. Under mina över 30 år som yrkesverksam har jag bara jobbat 10 månader som offentliganställd. Jag har med andra ord rätt begränsade erfarenheter gällande den organisationen. Resterande tid har jag jobbat i, eller med, vanliga privatägda företag. Jag vet hur de fungerar i den marknadsekonomi vi har och förstår fördelen med en fri marknad i en mängd branscher.
Men jag ser nästan bara nackdelar när skolan, vård och omsorg avregleras och marknadiseras. Jag ser problem när sjuka, elever och de som har behov av extra omsorg förvandlas till kunder på en marknad. En marknad där man själv tvingas välja rätt i verksamheter som rör så viktiga delar av ens liv. Att hamna hos fel läkare, på fel skola eller fel omsorgsverksamhet kan få långtgående följder. Det har inte med ägarformen att göra utan handlar helt om hur vi väljer att organisera välfärden. Men det sätt jag ser som bäst minskar intresset för de som bara vill tjäna pengar, viket då tydligen ses som ett motstånd mot alla former av privata välfärdsföretag.
Det som är lite intressant är att de som anklagar mig och andra på vänsterkanten för att vara fientligt inställda till privata företag har en liknande inställning till offentliga verksamheter, men utan att kritiseras för det. Medan vi på den vänstra sidan pekar på de problem som finns och härleder problemen till ett system, som också gynnar vinstdrivande riskkapitalister, använder högersidan ideologiskt svepande skäl för de offentliga verksamheternas tillkortakommanden.
Två tunga moderata företrädare använder till och med offentlig drift som skrämselpropaganda och ”varnar för vargen”, utan att ens ha belägg för att det skulle bli sämre. Jag tänker då på Andreas Unger, nyligen utsedd att toppa moderaternas kommunlista till valet 2022 och Rolf Öström, socialnämndens ordförande, som använder ett uppdrag som Vänsterpartiet föreslog i samband med budgetbeslutet i juni som skräckpropaganda.
”För inte så länge sedan ville Socialdemokraterna bilda ett byggbolag i Region Gotlands regi. Detta om något vittnar väl om att näringslivets samarbete med Region Gotland skall undvikas på alla de sätt om socialdemokraterna får bestämma.” , skriver Unger och Öström i en gemensam insändare.
Nu glider visserligen Unger och Öström lite på sanningen, vilket i sig är intressant med tanke på insändarens rubrik i GA, ”Kan man ljuga i politiken?”.
För ska sanningen fram så var det Vänsterpartiet som under vintern och våren 2020 - 21 sett hur svårt det var att komma igång med byggandet av nya bostäder på landsbygden, och i Visby. V föreslog därför att det skulle utredas, obs utredas, om regionen skulle starta ett offentligägt byggbolag inom Region Gotland. Något undertecknad såg som klokt i den situation Gotlandshem befann sig i då. När frågan var upp i regionstyrelsen valde Socialdemokraternas ledamöter att stödja förslaget, men till fullmäktige hade S ändrat sig. Så att påstå att S ville bilda ett byggbolag kan man nog diskutera sanningshalten i.
Men det som jag tycker är intressant är att förslaget om utredning nu används på ett anmärkningsvärt sätt i en debatt som egentligen handlar om privatiseringen av Hemses bägge äldreboenden. Unger och Öström verkar se offentliga verksamheter som samhällsfarliga för att ge stöd till deras beslut att privatisera Hemses äldreboenden till lägsta pris. Något som nu visat sig vara dåligt för de äldre, utifrån deras närståendes reaktioner.
Men de tunga moderatföreträdarna kanske tror det fungerar att varna för den stora stygga S-vargen och en framtid utan privata företag istället för att ta ansvar för det elände alliansen och SD ställt till med på Hemses äldreboenden. Däremot är jag tveksam till om väljarna går på den finten.
Dessutom känns det inte helt tryggt att Gotland styrs av politiker som inte gillar att regionen driver sina egna verksamheter i offentlig regi.