Det är tydligt efter jul- och nyårshelgens händelser att rädslan som sprids blir alltmer påtaglig. Att flerfamiljshus sprängs och att oskyldiga personer blir offer är helt oacceptabelt. Det är nog tydligt för alla att mer behöver göras för att stoppa våldet. Regeringens lösning är visitationszoner, anonyma vittnen och hårdare tag. Men ser man till anledningarna varför personer går med i gäng så är det fel lösningar. De behöver helt enkelt tänka om.
Knappt två dagar efter skjutningen nära mitt hem vaknar jag halv fyra av att hela byggnaden skakar. Min första tanke är att det är en försenad nyårsraket som skjutits mot lägenhetshuset. Det visar sig vara en explosion. Trots att explosionen skedde en kilometer bort från där jag bor både kände och hörde jag och grannarna smällen.
Vad som vanligtvis är ett tryggt område, där många aktiviteter händer, och där det är mest bor barnfamiljer, har blivit ett av de områden där gängskjutningar och explosioner sker. Är man cynisk kanske man tänker att det är invandrarnas fel, att Sverige är förstört och det enda som hjälper är att flytta.
Men i stället kan jag inte känna annat än sorg. Sorg för dessa unga män. Hur de letts in på fel väg av livet och hur de dör alltför tidigt. Hur de lämnar ett spår av förödelse och rädsla efter sig. Hur deras familjer måste känna.
Samtidigt berättar mammor från förorterna om hur deras söner värvas i tidig ålder på skolgården. Hur de kanske är stökiga i klassrummet och läraren som gett upp hoppet om dem ber dem gå ut en stund för att lugna ner sig. Väl utomhus under lektionstid är det fritt fram för gängen att rekrytera dem. Ge dem ett sammanhang. Utnyttja deras känslor av uppgivenhet och utanförskap. Att de aldrig kommer bli något. Men de kan tjäna pengar och få vara en del av något.
Det säljs in som glamoröst, vilket är långt ifrån verkligheten, men det är sättet de använder sig av för att lura unga killar som lever i ekonomiska svårigheter. Väl inne är det svårt att lämna. Man ser ingen framtid, ingen utväg. Man ser sitt liv som kort och är man inte med i ett gäng finns det inte mycket annat att göra.
Det är redan där politikerna behöver sätta in resurser – i skola och fritids.
Det är lätt att skylla på rappare och hur de inspirerar de unga till att gå med i gäng. Problemet är att rappare skildrar den verklighet som dessa unga killar redan bor i. Något som ingen politiker gör. De känner en samhörighet med rapparna, för de vuxit upp i samma förort, eller levt liknande liv. Tyvärr är det få politiker som vet hur det känns och som kan relatera.
Får barnen ett annat sammanhang och blir inspirerade till annat än att tjäna snabba, men farliga, pengar så blir de svårare för gängen att nå dem. Men i stället väljer man ofta att öka på utanförskapet. Till exempel genom visitationszoner. Känslan av utanförskap blir snabbt till hat mot samhället om samhället inte kan erbjuda lösningar. Känner man att man inte har några möjligheter är det lättare att vända sig till gängkriminaliteten. Där får man i alla fall ett ansvar och en uppgift.
Det kommer att bli svårt att lösa gängkriminaliteten med regeringens lösningar. Jag har svårt att tro att Kristersson ens befunnit sig i ett socialt utsatt område och ännu mindre pratat med de som bor där om vad som behövs för att stoppa rekryteringen av unga killar. Men än är det inte för sent att starta en dialog – och bäst vore det nog att börja med fritidspersonal, lärare och föräldrar.