Krönika
I dessa tider av allehanda hot mot Sverige som fysiska krig, informationskrig och terrorism är avsaknaden av en solid historieundervisning och en berättelse om Sverige som vi kan enas om ytterligare ett hot. Till militärt försvar, energiförsörjning och beredskap i fråga om mat bör vi lägga mental beredskap i form av kunskaper om Sveriges historia. För att uppskatta teknisk utveckling, rättsstat och demokrati behöver man känna till vägen dit.
I grundskolan får elever idag runt 20 timmar historia per läsår, samtidigt som centrala delar av läroplanen handlar om att framtiden ska vara jämlik, jämställd, multikulturell och hållbar. Sverige är ett paradexempel på ett land där myndigheterna nästan helt har strukit historisk kunskap ur läroplanerna och i stället lagt in samhällskunskap med starkt inslag av ”värdegrund” inriktad mot framtiden. Få har uppmärksammat att detta innebär en ideologisering.
Det är inte nog med det. I en situation där eleverna är nästan totalt okunniga i historia kan det anses som direkt desinformation att betona negativa perspektiv på det egna landet, vilket är det som sker idag. Det lärs ut att Gustav Vasa var en tyrann, att samerna ska ses som förtryckt minoritet samt att vikingarna sålde slavar. Landet ska alltså förknippas med förtryck, diskriminering och slaveri. Detta sker samtidigt som mellan 20 och 30 procent av eleverna i svensk skola kommer från familjer från andra världsdelar. Det kan inte förutsättas att de i hemmet lär sig något om förhållandena i Sverige i tidigare historiska skeden. Detta är ytterligare ett skäl att förstärka historieundervisningen och ändra dess inriktning.
Alla borde få veta att det i Sverige redan på medeltiden rådde tingsfrid, kyrkofrid och kvinnofrid och visst lokalt självstyre. Sverige hade inte feodalvälde med förtryckta bönder men däremot en unikt tidig läskunnighet i alla samhällslager och för kvinnor. I förhållande till sin folkmängd har Sverige haft påfallande många framstående vetenskapsmän och uppfinnare. Dagens unga får i arv inte bara byggnader, vägar och företag baserade på svenska uppfinningar utan de erbjuds mening och samhörighet genom kunskaper om landets historia, genom ett utvecklat språk och genom traditioner i fråga om litteratur, musik och bildkonst. De får allt detta att bruka, förvalta och föra vidare. När det gäller kunskaper, får de dock bara tillgång till sitt arv om det överförs till dem genom skolan.
Tendensen att skära bort historiekunskaper från skolan måste vändas. Ett skäl är som nämnts att det kan ses som en del av det psykologiska försvaret. Hur ska elever vilja försvara Sverige om de inte känner till landet eller bara har negativa föreställningar om det? Vi bör öka timtalet för historia, förstärka kunskaperna i svensk och europeisk historia och lägga till kunskap om regioner som Mellanöstern, nordöstra Afrika och Kina. Utrymmet i timplanen kan tas från den nu generösa tilldelningen till samhällskunskap.