Tyvärr överensstämmer inte alltid verkligheten med teorin. Så är det definitivt i Sverige.
De senaste åren har myndigheter fått mer resurser, men ändå är budgeten ansträngd på många håll. Från statligt håll har också alltfler bördor lagts över till kommuner, utan att de får en ärlig chans att klara av uppdragen på sikt.
Det värsta i sammanhanget är att de mest grundläggande samhällsfunktionerna inte fungerar bra. Organiserad brottslighet breder ut sig, skolresultaten är inte i närheten av tillräckligt bra och under pandemin har det blivit smärtsamt att se hur illa rustad äldrevården faktiskt är.
I rapporten ”Hur fördelas ökade generella statsbidrag mellan personal i olika kommunala sektorer?” visade IFAU att mer pengar inte påverkade antalet anställda inom kommunens kärnverksamhet, barnomsorg, skola och äldreomsorg. I stället gick det till en jäsande förvaltning med fler administratörer. Som politiker bör man vara försiktig med att villkorslöst ge en större påse med pengar.
Trots detta verkar en universallösning på allehanda problem vara att hela tiden tillföra mer skattepengar med förhoppningen om att detta i sig ska lösa något. Ibland inrättas till och med en ny myndighet. Sällan förs det fram krav på att banta byråkratin, minska på uppdragen eller rent av lägga ner myndigheter till förmån för något annat.
Verksamheter som ligger långt från statens kärnuppdrag bör ses över. Sverige har 249 statliga förvaltningsmyndigheter med vitt skilda uppgifter. En del myndigheters verksamheter kan bedrivas inom privat sektor, slås ihop med andra myndigheter eller läggas ner. Några exempel är Myndigheten för kulturanalys, Myndigheten för arbetsmiljökunskap och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.
Ineffektivt nyttjande av skattemedel verkar vara ett systemfel. Förra året tillsatte regeringen en samordnare vars uppgift är att se till att olika statliga, regionala och lokala myndigheter får fart på olika tillståndsprocesser och beslut i norra Sverige. Det är ett stort underkännande av svensk förvaltning att myndigheter inte själva kan utföra sina uppdrag tillräckligt bra, utan att det behövs tillföras ännu mer resurser för att skynda på saker och ting. Förmodligen beror detta till stor del på alltför komplexa regelverk.
Politiker måste börja ta medborgarnas förtroende på allvar och effektivisera, lägga ned och framför allt prioritera. Effektiviseringar och minskat offentligt åtagande bör ske till förmån för medborgarnas självbestämmande och trygghet. Det vi innerst inne tycker är viktigt och som angår oss alla.
Varje skattekrona som inte förslösas ger utrymme för satsningar på kärnverksamhet. Ingen tjänar på att låta det offentliga växa utan synbar nytta.