Att se Romina Pourmokhtari poserandes i Financial Times, där hon på bilder står leendes i Stockholm och berättar om sina bästa second hand-fynd gör att en olustig känsla väller över.
Varför försöker ministern bli känd utomlands som någon slags fashionabel, ung minister i framkant rent politiskt? Att ministern dessutom menar att hon brukar fly från intervjuer och media i Sverige gör det hela svårare att hålla henne till svars i rent demokratiskt.
I Financial Times berättar ministern dessutom att hon älskar om att smita från Säpo för att festa-något som efter kritik har avfärdats som ett skämt. Men klimathotet är inget skämt. Och hur mycket second hand-kläder ministern än har kommer det inte rädda klimatet. Varför fokuserar Pourmokhtari inte mer på klimatpolitiken i stället?
Efter omröstningen om misstroendeförklaring så lyckades Pourmokhtari hålla sig kvar, trots att nästan var tredje KU-anmälning förra året var riktad mot henne. Skeptiker skulle mena att det har att göra med att klimatet är ett känsligt område som engagerar många eller att man inte tycker om att hon är ung – men sanningen är nog den att regeringen helt struntar i klimatfrågan. Och man kastar Pourmokhtari under bussen för att hantera den.
Hennes uppdrag i sig är omöjligt, men var är den aktivistiska personen vi såg runt valet? Var är ministern som lovade att fälla regeringen? Som lovade stå emot Sverigedemokraterna? Jo, hon står nu och poserar i Financial Times. Och hon tar inte bara regeringens ökade utsläpp i försvar – utan försöker dessutom ljuga för det svenska folket att vår klimatpolitik är bra och att vi kommer att nå våra klimatmål.
Hon har i intervjuer menat att Sverige tjänar på att vara ledande i klimatomställningen – ett påstående som inte nödvändigtvis är falskt om man nu vill sätta ekonomisk vinst före en planet som det går att bo på, luft som går att andas och möjligheten att gå ut i samhället utan att behöva simma på grund av översvämningar.
Men hon ser det inte allvarligare att Sverigedemokraterna kommer verka för att riva upp EU:s klimatpaket ”Fit for 55”, utan kallar det för en ”swexit-fantasi”. Borde man som miljö- och klimatminister inte höra orosklockor ringa när det parti som styrt i stort sett all regeringens politik hittills svängt ännu en gång i klimatfrågan? Är det inte dags att hålla i ett krismöte?
Det blir svårt att känna förtroende för ministern. Det går inte lita på att hon kommer att stå emot Sverigedemokraternas kampanj om att klimatförändringarna inte sker. Och det kommer inte bara få förödande konsekvenser för Sverige, utan också för Europa i stort. Pourmokhtari behöver ta en ledande roll. Hon sitter på en av de viktigaste ministerposterna.
Efter att Pourmokhtari klarat sig igenom omröstningen om missförtroende är det dags att hon själv i stället ser varför hennes arbete kan tyckas vara bristfälligt. Den buffert som vi blev lovade gentemot Sverigedemokraterna är borta, men dessutom saknas transparens och en känsla av demokratiskt ansvar.
Att inte svara på medias granskningar men ställa upp i Finanical Times är lågt agerande. Att dessutom hävda att man smiter från Säpo för att sedan mena att det är ett skämt, gör att det är svårt att veta vad ministern verkligen menar och vad som är skämt. Ska vi också se på klimatet som ett skämt?
Det passar sig inte för en minister att leka komiker i internationella tidningar och sedan inte sköta sin politik på hemmaplan. Dags för Pourmokhtari att fokusera mer på klimatet i stället. Skärpning.