Innan jag flyttade från Gotland var jag inte särskilt insatt i den kommunalpolitiken. Jag hade betydligt bättre koll på rikspolitik än de frågor som togs upp i kommunfullmäktige. Men intresset fanns och om jag blivit kvar på ön då 2006 hade jag troligen blivit mer involverad i kommunpolitiken. Istället blev jag politiskt aktiv i Västervik och tillbringade bland annat fyra år som ledamot i Västerviks kommunfullmäktige. Där fick jag på nära håll se och lära hur kommunpolitik bedrevs. Där blev jag också bekant med ett litet populistiskt parti på vänsterkanten.
När jag fick det här jobbet och flyttade tillbaka till Gotland såg jag att politikerna och partierna på Gotland hade en helt annan bredd gällande seriositet och kompetens. På Gotland finns det en stabil grund hos både allianspartierna som hos de rödgröna där man hedrar uppdraget att göra Gotland till ett bättre ställe att leva på utifrån de förutsättningar som finns. Givetvis utifrån partiernas olika ideologiska kompasser.
Visst var de dominerande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna seriösa och kompetenta i Västervik, men de andra och lokalt mindre partierna visste man inte var man hade. Det fanns, som jag såg det, en orsak till att de var små och varför ett populistiskt parti på vänsterflanken fått mandat i fullmäktige.
Här på Gotland möttes jag av en helt annan vänster. De rödgröna som styrde då 2016 imponerade på mig med sin kompetens. Oavsett om politikerna kom från S, V eller MP var de både pålästa och villiga till att hitta lösningar. Synen på de gotländska politikerna på vänsterkanten förstärktes efter Feministiskt initiativs inträde i fullmäktige 2018. Trots att partiet var helt nytt i fullmäktige och aldrig fått tillräckligt med röster nationellt för att komma in i riksdagen fanns det en kompetens och en seriositet som imponerade.
Seriositeten har också visat sig i partiernas förhållande till varandra över blockgränserna. Hårda debatter i frågor där man är långt ifrån överens, men när det gäller andra frågor hittar man oftast gemensamma lösningar. Det är få tillfällen som någon politiker gått över anständighetens gräns. Det politiska klimatet på ön har till mycket stor del präglats av seriositet och ömsesidig respekt.
Det var av den anledningen jag skrev min första ledare om det populistiska partiet jag lärt känna i Västervik och som nu försöker etablera sig på Gotland. Jag varnade för ett annat sätt att debattera, där respekten för person och de politiska ramar de seriösa partierna är överens om, sätts på undantag. Nu fanns det risk för en kampanj som till stor del går ut på att provocera. Jag uppmanade i ledaren borgarna att börja hamstra valium. Att inte låta sig provoceras.
Men förra veckan gick Centerpartiet rakt i fällan, vilket jag anser är klantigt. Nu fick populisterna möjlighet att dra på sig offerkoftan, och vi har ju sett hur det har gått för andra offerkoftpartier.
Men det var inte bara Centerpartiet som gick i fällan, även jag drogs med av någon anledning jag måste fundera över. För i sak står jag på Centerns sida i den här frågan.
Jag vill inte se det politiska klimatet på Gotland försämras. Vi gotlänningar är värda så mycket mer. Jag vill även fortsättningsvis ha pålästa, kompetenta och seriösa politiker som leder Gotland. Helst då Socialdemokrater, men jag ser hellre att Eva Nypelius (C) styr Gotland, med de fel och brister hennes politik har, än jag ser Gotland söndras av populism utan verklighetsförankring i politikens villkor. För jag anser att politiken på Gotland är och ska förbli seriös.