I valrörelsen 2022 krokade flera partier arm för att gemensamt utmåla Centerpartiets tal om överenskommelser och samarbeten över blockgränsen som fantasier och nyliberalt hokuspokus.
Sanningen att säga så är det så svensk politik fungerat under väldigt lång tid. Fram till att Sverigedemokraterna äntrade riksdagen och rörde om i grytan så till den grad att den ännu kokar över med jämna mellanrum.
Partierna såg ett problem och fokuserade på att hitta majoriteter för olika reformer. Man såg långsiktigheten som viktigare än politisk konfrontation.
Lite tvärtom mot hur det fungerar i dag där den kortsiktiga konfrontationen och att lika kortsiktigt vinna väljare verkar vara det högst prioriterade.
I rapporten "Vad hände med Sveriges reformförmåga?" av Andreas Bergh, Ekonomihögskolan (Lunds universitet) Institutet för näringslivsforskning och Gissur Ó Erlingsson, Centrum för kommunstrategiska studier Linköpings universitet, kan man läsa om denna utveckling.
Vill man ta till sig budskapet på ett mer lättsmält sätt kan man med fördel läsa författarnas debattartikel i DN där de sammanfattar sitt arbete.
Flera reformer har i efterhand kritiserats av partier som inte var med på uppgörelserna. Vi hör ännu Socialdemokrater beskriva jobbskatteavdragen, Rut- och Rot-avdragen, som orsaken till allt ont, ändå har man aldrig gjort en antydan till att dra tillbaka reformerna när man haft möjlighet.
Författarnas utgångspunkt: "När Sverige nu står inför synnerligen konkreta problem med energiförsörjning, inflation och stora bemanningsproblem inom välfärdsyrken som konsekvens av att andelen 80-plussare i befolkningen ökar, tycks våra politiker ha tappat sin förmåga att samarbeta för landets bästa på lång sikt. Hur blev det så?".
Förklaringarna är flera. Det politiska landskapet har som sagt förändrats och det är svårare att hitta majoriteter, man måste gå utanför de vanliga kretsarna och samarbeta med partier man inte har så mycket gemensamt med, politiskt sett.
Då handlar det mest om att ha den kommande mandatperioden som tidshorisont och det handlar ofta om olika avtal där "alla får sitt" mer än att man kommer överens om långsiktiga reformer.
Det började med Decemberöverenskommelsen, sen kom Januariavtalet och nu har vi Tidöavtalet. Dokument som inte bara blir en lista på det man orkade komma överens om, mer än prioriterad politik, utan som också låser fast de politiska lösningarna, oavsett vad som händer under mandatperiodens gång.
I rapporten tas också "åskådarkostnaderna" upp: "Om politiker som ska kompromissa om en känslig reform ständigt går och oroar sig för vad medlemmar, sympatisörer, väljare, ledarskribenter och debattörer kommer att tycka i varje fas av en förhandling ökar de politiska riskerna och sannolikheten för reformer minskar".
Tillsammans med det faktum att större reformer har en ganska lång transportsträcka tills man kan se att de levererar, kan detta så klart ses som ett för stort hinder att komma över. Innan man ser konsekvenserna hinner det ofta bli sämre och det kan bli svårt att hantera omfattande protester.
Väljarna behöver bli mer tålmodiga och sluta önska sig snabba lösningar på svåra problem. Politikerna å sin sida måste sluta fiska röster genom att ge falska utfästelser om att dessa enkla lösningar finns.