Ett forumspel är en pedagogiskt utformad teaterföreställning där publiken ska ta en stor plats i föreställningen. Tanken är att viktiga ämnen ska tas upp och olika sätt att ta sig an ämnet i verkligheten ska utföras. Publiken ska styra skådespelarna eller själva ta deras plats för att ge nya infallsvinklar på föreställningens handling. Ofta används forumspel för att barn och ungdomar ska få en bred bild av viktiga frågor. Exempelvis mobbning eller andra frågor som rör vårt förhållande till varandra.
Forumspel är en mycket bra form av pedagogik när den fungerar som bäst och ger upphov till många nya tankar kring det ämne som tas upp. Jag ber därför om ursäkt för liknelsen med dagens politiska läge men jag försvarar mig med att jag är tydlig med att det påminner om ett misslyckat forumspel.
Det politiska spel som tagit över svensk politik är rent av skadlig. Där står Socialdemokraterna numera ensam i sina försök att styra landet, medan de andra partierna sitter på läktaren och beter sig som småbarn eller osäkra tonåringar. Nu har MP ännu inte hunnit upp för att peka ut sina krav med hela armen, men det lär inte dröja. Under tiden hör vi Vänsterpartiet skrika ”gå åt vänster” medan Centerpartiet skriker ”gå inte åt vänster, gå hit till oss”.
Samtidigt sitter Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och buar och fnissar om vart annat, oavsett vilket håll S går åt. Det S gör är antingen helt fel, för sent eller för lite. Inte sällan allt på samma gång enligt känd högerretorik. När man ber Kristersson ta plats på scen för att spela upp sitt sätt att ta sig an landets problem rodnar han och gömmer sig som en pubertal pojke under hårt grupptryck från sina ”tuffa” kompisar.
Ett grupptryck som tydligen är så hårt att moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson inte vågat säga vad hon egentligen tycker. Var det samma grupptryck som fick Ulf Kristersson att sitta ner och lova förintelseöverlevaren Hedi Fried att inte ge SD inflytande, månntro. Man kan undra om det som moderater säger i dag är vad moderater tycker eller om det är något partiets företrädare känner sig tvingas till.
I boken ”134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018” liknar författarna dagens politiska läge med tiden mellan världskrigen. Då var läget till slut så att ingen ville leda landet. Att vinna val och tvingas bilda regering var tydligen det sämsta som kunde hända dåtidens politiker. De som ändå försökte blev ofta kortlivade. Partierna var mer intresserade av att driva sin egen politik än att söka gemensamma lösningar för landets bästa. Minoritetsregeringarna bytte av varandra och vid några tillfällen tvingades man hitta personer utan partipolitisk hemvist för att tillsätta ämbetsmannaregeringar.
Jag befarar att vi är på väg dit igen. Visserligen kan valet i september nästa år förändra läget, men det ser inte så ut om man granskar de väljarundersökningar som dyker upp i strid ström. Nu lär det bli en ren S-regering som tar över nästa vecka, men hur ska Magdalena Andersson kunna regera när det är fullt av egna viljor på läktaren som pekar åt olika håll och kräver stort inflytande för att ge regeringen sitt stöd det kan man fråga sig. Jag ser risken att Anderssons första regering blir i det närmaste en ämbetsmannaregering, som bara administrerar de andra partiernas tuffa krav.
Jag hoppas jag har fel, men det ser inte speciellt bra ut för närvarande, då landets politiska klimat ser ut som ett misslyckat forumspel.