Det visar sig att konsekvensen av den höjda inkomsten blir att kommuner och regioner i sin tur höjer avgiften för särskilda boenden och hemtjänst. Av en höjning på nära tusenlappen blir det kanske en ynka hundring kvar när allt är betalt.
Jag förstår den logiska konsekvensen rent matematiskt även om det låter orimligt med så stor höjning, men jag blir arg eftersom väldigt många borde ha insett att det skulle bli just så här, utan att några åtgärder vidtagits. Den stora vinnaren på höjningen blir alltså inte pensionärerna utan kommunerna och regionerna som får den största delen av kakan.
Ett gigantiskt spel för galleriet som inte hade blivit mindre osmakligt om högerförslaget om påslag till alla, rik som fattig, hade genomförts.
För visst känns det som att något fattats i årets valrörelse? Sverige beskrivs som ett land på fattigdomens gräns där medborgarna måste lugnas med bidrag för att klara sig. Missförstå mig rätt, elpriser och bränslepriser kan vara oöverstigliga för dem som inte kan välja bort en hög elkonsumtion eller nödvändiga transporter.
Men har insatserna verkligen riktats in på dem som är värst drabbade? Tusenlapp i "återbäring" till alla som har en bil? Högkostnadsskydd för dem som förbrukar mest el?
Sen läser jag om Nina i Dagens Nyheter och känslan blir än mer absurd. Nina har Ehlers-Danlos syndrom, en kronisk bindvävssjukdom som gör att hennes kroppsdelar hoppar ur led.
"Det händer flera gånger om dagen. Vanligast är fingrarna.
– Det gör ont när de flyger ur, det ilar i hela handen, men jag kan dra tillbaka dem fort och diskret.
Axlarna är värre.
– Då tacklar jag dörrposten".
Det går knappt att föreställa sig att leva med detta. Dessutom behöver Nina vända på varje krona, äta buljong till lunch för att få pengarna att räcka till sig själv och sin tonårsdotter. Sjukpenningen ligger på 11 400 kronor efter skatt. Därutöver har Nina drygt 2 000 kronor i bostadsbidrag. När allt är betalt har hon 3 000 kronor kvar för att köpa mat och annat man behöver.
Det ska inte löna sig mer att gå på bidrag än att jobba, upprepar många politiker som om valet alltid står mellan att jobba eller inte jobba. Hur ska Nina kunna jobba med fingrar som går ur led var och varannan minut?
Det talas ofta om att klyftorna ökar och då fokuseras det på ett fåtal extremt högavlönade företagare i toppen av svenskt näringsliv som jämförs med industriarbetare som om det vore en rimlig jämförelse.
Den stora klyftan finns inom medelklassen, mellan alla som har råd att åka utomlands minst en gång om året, som kan prenumerera på sju postkodlotter i månaden för 170 kronor styck, eller har dubbla boenden för bekvämlighetens skull. Det handlar inte om rik överklass.
Sen har vi dom som får räkna rutor på toalettpappret och dricka buljong till lunch. Partierna tävlar om att underlätta för den första gruppen medan löften till den andra lyser med sin frånvaro.
VALPODD
Det är mycket nu inför valet, många vill göra sin röst hörd. Vill du höra hur min, Erik Franssons och Mats Linders röster låter kan du med fördel klicka in på vår valpodd som finns på Helagotland.se, under fliken "poddar och program". Där pratar vi ledarskribenter om olika frågor som är aktuella inför valet, programleder gör GA-reportern Cecilia Thomsson.