För en tid sedan meddelade Rune Lundgren att han lämnar sina uppdrag med motiveringen att: ”SD Gotland saknar ledning och allt är en enda röra. Den politiska sekreteraren vet jag inte vad gör, annat än hugger misshagliga SD:are i ryggen”.
Nu meddelar partiets mest utåtriktade företrädare, Michael Stenberg, att han lämnar partiet men sitter kvar på sina uppdrag som politisk vilde. I ett utförligt pressmeddelande beskriver han ett dysfunktionellt och toppstyrt partidistrikt helt utan politiska ambitioner.
Något vi från utsidan kunnat se sedan länge men som nu alltså bekräftas även inifrån partiet.
Mest sorgligt är det förstås för alla de som röstat på SD. Att lägga sin röst på ett parti som använder sin maktposition till att utkvittera löner och arvoden men inte ägnar nån möda åt att påverka politiskt är ju en bortkastad röst.
Men partiets agerande påverkar mer än så, genom sin passivitet begränsas möjligheten att bedriva ett konstruktivt politiskt arbete för Gotlands bästa. SD har 8 av 71 mandat i regionfullmäktige. Dessa stolar kunde ha använts av politiker med ambitioner.
Särskilt märkligt är beteendet med tanke på att mycket av SD:s livsluft är den kraftiga kritiken mot övriga partier och hur kassa de är.
SD får liksom alla andra partier ekonomiskt stöd från oss alla för att bedriva politik. De har även en anställd politisk sekreterare som har lön för att stödja SD:s politiska arbete. För alla sammanträden sverigedemokrater medverkar i utgår arvoden och reseersättning.
Gotlänningens ledarsida har återkommande hånats för att vara ”fixerad vid” och ”hatisk mot” SD när kritik påtalats gällande partiets bristande engagemang för Gotland. Ett angreppssätt som självklart har som syfte att styra om fokus bort från kritiken.
Kritik som vi nu alla kan se varit synnerligen befogad.