Socialdemokraternas pressträff under söndagen där de skulle presentera sitt beslut i Natofrågan var ingen spännande tillställning. Allt annat än ett ja var osannolikt.
Men vändningen har varit snabb inom det socialdemokratiska partiet. För bara knappt två månader sedan konstaterade statsminister Magdalena Andersson att ett svenskt Nato-medlemskap skulle destabilisera vår del av Europa. Ett synnerligen ifrågasatt uttalande som antydde att läget berodde på något annat än Rysslands aggression och invasion av ett demokratiskt grannland som haft mage att inleda ett närmande till väst.
Så som så många andra länder som legat under ryskt eller sovjetiskt förtryck gjort efter att de blivit fria.
Sedan statsministerns olyckliga uttalande har inget ändrats rent säkerhetsmässigt, läget var förändrat redan sedan 2014 men absolut drastiskt sedan 24 februari i år då anfallskriget mot Ukraina inleddes på bred front.
Det som ändrats är Socialdemokraternas insikt om läget och det är enbart välkommet, på alla sätt. Även försvarsministern har fått omvärdera både det säkerhetspolitiska läget och sin egen inställning till Nato. På S-kongressen i november markerade han så att ingen kunde missförstå: så länge S satt regering skulle Nato inte komma i fråga och han tänkte själv i vart fall aldrig någonsin medverka till att Sverige skulle ansöka om medlemskap.
Skillnaden mellan statsministerns och försvarsministerns markeringar är att i november kunde ingen veta vad som skulle hända bara några månader senare. Hultqvist har fått erfara vikten av att aldrig säga aldrig, en erfarenhet han delar med många andra.
Krav som höjts om hans avgång är därför mer politisk positionering än seriös kritik. Statsministerns vändning är mer anmärkningsvärd och visar att partiets omprövning har skett under stor vånda. Att trots det göra det som är det enda rätta är i slutänden ett sundhetstecken.
Det är också bra att S markerar att ansökan ska kompletteras med krav från svensk sida gällande frågan om kärnvapen och stationerade styrkor på svenskt territorium. Även om det är en myt att Nato tar över beslutsrätten över vårt försvar och territorium, tyvärr förmedlas denna myt även av ledande politiker.
Just kärnvapenfrågan är så klart mycket svår att hantera men den innebär också mer en symbolisk oro än utgör ett verkligt hot som har med Natomedlemskapet att göra. Dagens kärnvapen är inte beroende av närhet eller nån särskild lokalisering. De når de mål de är programmerade för ändå. För den skull inte mindre fasansfulla. Skulle det bli kärnvapenkrig spelar en petition om nej till kärnvapen ingen som helst roll.
Det är ren galenskap att lägga enorma summor pengar på att utveckla vapen som alla vet kommer att förgöra oss om de används. Inte bara fienden utan oss alla.
Många efterlyser mer förankring hos medborgarna inför ett så stort beslut som att lämna alliansfriheten. Frågan om Nato-medlemskap är dock ett synnerligen dåligt ämne för en folkomröstning. Det finns så mycket information som vi som vanliga medborgare inte har, och inte ska, ha kunskap om.
Ibland måste man lita till att de som vet mest också vet bäst. När nu 305 av riksdagens 349 mandat kommit till samma slutsats behöver det tas som ett lugnande besked till svenskarna.