Dödsskjutningen på Risbergska skolan i Örebro klassas som den värsta masskjutningen i Sveriges historia. Och vi hoppas att det stannar där. Att dådet inte inspirerar fler.
Det är fruktansvärt det som skett. Det finns nästan inga ord för att beskriva hur hemskt det är. Tankarna går ut till offren och anhöriga. Till alla elever som bara ville skaffa sig en utbildning. Även om vi just nu är ett land i sorg, så behöver regeringen agera. Och det bör inte vara genom hårdare tag.
Diskussioner om huruvida brottet är ett terrordåd eller inte diskuteras flitigt. Frågor om huruvida gärningsmannens hudfärg bidragit till att det inte skulle klassas som terrordåd har också varit en del av debatten. TV4 har, trots kritik, släppt en ljudfil där man hör någon säga ”Ni ska bort från Europa!” innan man hör skott som avfyras. Om det är gärningsmannen och om det är tillräckligt för att skjutningen ska klassas som terrorbrott eller inte, vet vi fortfarande inte. Men frågan måste ställas.
Oavsett vad brottsrubriceringen blir så är effekten på samhället densamma.
Dådet skapar rädsla. Personer i mitt sociala medier-flöde som inte vågar gå till skolan eller SFI. Människor som frågar vilka land som har en stark välfärd som Sverige, men utan skjutningar, då man funderar på att flytta. Personer som känner en rädsla i samhället, en uppgivenhet. Det är mycket som går att tvätta bort – blodfläckarna på kläder och städa upp i Risbergska skolans korridorer är möjligt, men traumat och rädslan som uppstår lever kvar.
Det som gör mest ont är att veta att många av de som drabbats är personer som kommit till Sverige just för att slippa sådant här. De vill skapa ett bättre liv, lära sig svenska och utbilda sig.
Andra länder är i lika stor chock som vi i Sverige. Hur kunde det här hända i Sverige av alla ställen? Hur kunde personen haft tillgång till vapen och fått vapenlicens? Frågorna är många. Än så länge, ingenting konkret kring hur vi förebygger framåt. Det är som att luften har gått ur hela det svenska folket. Och det är okej. Det måste kanske få vara så ett tag.
Ljusmanifestationer hålls runtom i Sverige för alla drabbade. Men vad man än gör är det inte tillräckligt. Samtidigt som man trappar upp säkerheten på offentliga evenemang – exempelvis Melodifestivalen – så kan det ses som en klen tröst. Kanske är det dags att öka säkerheten i skolor? Särskilt utsatta områden? I stället för att se de områdena som kriminella, bör man kanske se dem för vad de är? Utsatta. Och därmed sårbara.
Det krävs politiska lösningar. Att Kristersson bara några dagar innan erkände att regeringen förlorat kontrollen över skjutningar och sprängningar är inte särskilt förtroendeingivande. Det som inte får hända har nu hänt – och hur kommer Tidölaget lösa det? Genom hårdare regleringar för invandrare? Den grupp som drabbats hårdast av dådet? Det är kontraproduktivt. Och respektlöst. Det som behövs är mer medmänsklighet. Lösningar som fokuserar på säkerhet och trygghet.