Ibland händer det att journalister vid dagstidningar sammanställer och publicerar sina artiklar i bokform. Något som underlättar för de som vill ta del av långa artikelserier på ett ställe. Nyligen släppte till exempel DN-journalisten Lisa Röstlund boken Skogslandet i vilket hon granskar vad hon menar är en miljöskadlig, på gränsen till sektliknande skogsnäring. I vintras publicerade SvD-journalisterna Mathias Ståhle och Jani Pirttisalo Sallinen sin bok Vapensmederna. Denna är en granskning av hur legala vapen kommer i händerna på kriminella. För några år sedan kom Sveriges Radios medarbetare Malin Olofsson och Daniel Öhman ut med sin bok Matens pris om den hemska sanningen bakom maten vi äter.
Det finns dock ett litet och ett stort problem med dessa böcker. Det lilla är att journalisterna får lön av sin arbetsgivare för att göra research och skriva artiklar. Dessa sammanställs sedan till en bok som ges ut. Detta görs emellertid inte av den som betalt för att materialet ska kunna tas fram, utan av journalisterna själva. Det här är förvisso något som är mellan journalisterna och deras arbetsgivare, och förhoppningsvis inte något som i någon större utsträckning påverkar oss som konsumerar nyheterna.
Det större problemet med böckerna är dock att de visar stora svagheter i kvalitetskontrollen. Både Ekot, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är välrenommerade medier som ofta förtjänar att hålla huvudet högt, men när Matens pris, Vapensmederna och Skogslandet stått på egna ben och inte längre kunnat rida på respektive redaktions kvalitetssigill har det visat sig att de inte alls håller för granskning. Tvärtom. Samtliga dessa publikatoner har av människor som faktiskt kan ämnet på punkt efter punkt blivit tvärsågade, motbevisade och beslagna med rena lögner. Det som journalisternas arbetsgivare och läsarna trott var granskningar stämde inte och var i bästa fall propaganda, i sämsta fall illvilliga lögner. Det faktum att i princip de enda som tyckt om böckerna är andra journalister är faktiskt bekymrande för en bransch som vilar så tungt på läsarnas förtroende.
Då det i mångt och mycket är samma material och samma vinkel i både artiklar och böcker är det rimligt att som läsare ifrågasätta hur biaserad respektive granskning egentligen är, och hur mycket enskilda journalister med egen agenda renommésnyltar på sina arbetsgivare. Klart är dock att det skapar ett förtroendeproblem för de redaktioner de arbetar vid, och för de som skriver riktiga faktagranskande böcker. Detta är något både redaktionerna och vi som läser tyvärr måste ha med oss.