Varje år i Region Gotlands årsredovisning synliggörs på ett pedagogiskt sätt hur stor del av varje inbetald skattehundring som går till vilken verksamhet.
Tänk om vi hade en liknande redovisning på varje vara eller tjänst vi köper. Då hade det varit rätt uppenbart att vi betalar för mycket vid många av våra inköp.
När LO i tisdags redovisade sin årliga rapport om maktelitens inkomster jämförda med vanliga yrkesgrupper kan vi återigen konstatera att näringslivets toppar har bra betalt.
Den yppersta ekonomiska eliten tjänar som 69,3 industriarbetare. Vi kan alltså konstatera att en ur makteliten tjäna mer på ett år än en industriarbetare klarar av att tjäna ihop under sitt arbetsliv. Om inte industriarbetaren börjar jobba vid 15 års ålder och inte går i pension förrän hen fyllt 84. Då bör vi också påminnas om att medellivslängden i landet är 82,4 år.
Om vi jämför elitens inkomster med en städare ser vi ännu större skillnader. Eliten tjänar som 93 heltidsanställda städare. Om vi nu beräknar hur länge en städare måste jobba för att tjäna ihop maktelitens årslön får vi ihop något som påminner om en scen ur Monty Pythons repertoar. Om vi antar att städaren är en kvinna så måste hon, utifrån medellivslängden för kvinnor, börja jobba heltid sju år innan hon föds för att kunna tjäna ihop till maktelitens årslön. OBS årslön.
Om någon i toppen på makteliten la undan en summa som motsvarar en industriarbetares årslön varje månad, hade de kvar fyra arbetarårslöner att shoppa för. Varje månad.
Och det som är intressant är att det är du som betalar maktelitens löner genom de produkter och tjänster du köper under din livstid.
Om det nu skulle redovisats vad varje krona av dina inköp gick till skulle det nog sett lite annorlunda ut. Då hade du kunnat välja en produkt som var både billigare och bättre för hela samhällets utveckling.
Nu har det inte alltid sett ut så här. När LO började med sin statistik 1950 så var skillnaderna stora men inte så enorma som de är i dag. Då tjänade den ekonomiska eliten runt 26 industriarbetarlöner. Men i takt med att välfärdssamhället växte fram minskade skillnaderna för att på 1980-talet vara så små som 9,1 industriarbetarlöner. Men sen dess har den ekonomiska eliten dragit ifrån, om än inte helt rak takt. Det finns perioder då skillnaderna minskat, även om de tapp eliten gjort tagits igen med råge.
Nu är det ju inte den yppersta makteliten extrema inkomster som diskuteras till vardags, vilket i sig är rätt märkligt. Det är betydligt oftare som politikers ersättning utsätts för kritik.
I LO:s rapport finns även politiker med. Enligt rapporten tjänar en riksdags/regerings politiker (inklusive höga tjänstepersoner i regering/riksdag) i snitt 3,9 industriarbetarlöner. Det är lägst av de jämförda grupperna inom landets ekonomiska elit. Till och med de högsta politikerna och tjänstepersonerna i landets 12 största kommuner tjänar mer än deras rikskollegor och har 4,5 industriarbetarlöner.
Det är bra att LO gör den här rapporten årligen. Utvecklingen vi ser på skillnaderna mellan den ekonomiska eliten och folket ger en bra bild av samhällets utveckling. Hur vi gått från 1950-talets samhälle där utvecklingen under efterkrigstiden gick åt rätt håll och den positiva utvecklingen fortsatte till 1980-talets, mer eller mindre, jämställda samhälle och vidare till det segregerade samhälle vi har i dag.
Vilket är ett samhälle där välfärden sätts på undantag för den personliga friheten och rätten till eget ägande genom ett skattesystem som så tydligt gynnar de absolut rikaste. Då får vi också ett samhälle där den ekonomiska maktelitens inkomster är lika stora som 91 heltidsanställda städares löner.