Med föreläsare från både USA, Storbritannien och Sverige hade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle dragit ihop ett kompetent gäng föreläsare. Det är också av stor vikt att ämnet lyfts. Konflikten är onödig och kan lösas.
Forskarna var också relativt överens i sina observationer. Landsbygdens motstånd mot etablissemanget växer. Människor uppfattar att de inte får sin del av kakan. Varken när det gäller resurser, makt eller respekt.
En bild som illustrerades väl under efterföljande panelsamtal. Terese Bengard, organisationen Hela Sverige ska leva, förklarade att hennes kommun producerade tio procent av elen i Sverige, men att lokalbefolkningen aldrig såg pengarna som försvann till Stockholm. ”Ni får faktiskt tillbaka en del av dem”, invände civilminister Erik Slottner (KD).
Slottner menade att det viktigaste verktyget för att hantera konflikten mellan stad och land är utjämningssystemet. Därefter kom samhällsservicekontor och digitalisering så att människor kan beställa saker på internet och få dem levererade till dörren.
Det är helt rätt att landsbygden förtjänar fungerande digital infrastruktur, men Slottner borde ha lyssnat mer på Bengard och på forskarna. Resultaten från Sverige visade ju att stadsbor och landsbygdsbor är ungefär lika nöjda med välfärdstjänster som skola och äldrevård. Däremot är missnöjet med demokratin större på landsbygden.
Den brittiske forskaren närmade sig lösningen att anpassa en del av politiken till landsbygden. Ett tyst medgivande att befintlig politik krockar med människors vardag.
Amerikanen resonerade kring att lagar stiftas folk av dem som mer eller mindre alltid bott i stan, och att det inte passar alla. Hon pekade också på landsbygdsbors ovilja att rösta på partier som vill ha mer politisk inblandning. Bengard var inne på samma spår genom att framhålla vikten av inte ha samma lösningar överallt, men däremot säkerställa att det finns resurser till rätt lösningar.
Allihop utom Slottner rörde sig alltså i gränslandet för problemets lösning. Det är märkligt eftersom det ju är de borgerliga partierna som är ideologiskt bäst skickade att lösa konflikten mellan stad och land.
Konflikten bottnar trots allt i att politiken har för mycket makt och tenderar att detaljstyra våra liv. När politiken utformas efter normen, i det här fallet staden, uppstår friktion då de som lever utanför normen ska tvingas in i samma fålla. Mångfald blir till konflikt när ett perspektiv ska styra över alla andra.
Denna konflikt kan kollektivistiska partier aldrig överbrygga, bara förstärka. En stor politik kan aldrig passa alla så länge människor är olika. Det parti som däremot är villigt att ta ett steg tillbaka från människors liv och fokusera på det många faktiskt är ense om – infrastruktur, skola och vård – är det som kan locka både stad och land.