Det som verkar bestå efter valet 2018 är både heliga och oheliga allianser där "boven" i dramat är lite olika aktörer, beroende på vilken fråga man diskuterar. Gemensamt är också att allianserna anklagar varandra för att kroka arm med fel partner.
I går stod det till exempel klart att det finns en allians bestående av högst osannolika lagspelare: V och SD. De är beredda att gå samman för att fälla förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Vänsterpartiet för att de helt enkelt inte gillar förslaget, SD för att praktisera sin favoritgren: give´m hell.
M och KD har inte tagit ställning utan avvaktar. Men som Nyamko Sabuni (L) sa i en kommentar till TT, skulle det vara väldigt konstigt om M och KD gaddade ihop sig med V och SD för att stoppa borgerlig politik. Även om det hänt förut.
Men det är mycket som är konstigt och svårhanterligt för alla partier när gamla strukturer är borta och man inte längre kan prata om vi och dom i form av olika block. Men det är onekligen lite komiskt med det höga tonläget från den borgerliga högerkanten om Socialdemokraternas samarbete med Centerpartiet och Liberalerna när man själv inte drar sig för att bjuda in främlingsfientlighet och populism till makten.
Lite åt komedihållet blir det också när Januaripartierna ska ta äran av alla olika delar i budgeten som lades på riksdagens bord i måndags. Å ena sidan vill man hylla budgeten som historisk och ansvarsfull, å andra sidan innebär det att hylla politik som man i grunden ogillar.
Det är nu en gång kompromissens pris och hur alternativet hade sett ut och fungerat får vi aldrig veta och det är åtminstone undertecknad glad för.
För oss som på olika sätt har som jobb att dagligen följa det politiska samtalet är det inte så konstigt att partier samarbetar på både väntade och oväntade sätt för att få igenom sin politik.
För andra som har heltidsarbeten och vardagspussel och noll tid över att följa politiken på samma sätt, blir bilden en annan. Man har svårt att hänga med i vem som står för vad och allt blir som en enda röra där man uppfattar att det inte spelar nån roll hur man röstar, det blir samma resultat ändå.
När politikerna samtidigt pratar mer om vad andra gör som är dåligt än vad man själv vill som är bra, så blir inte bilden klarare.
Politiskt samarbete är något bra. Särskilt när inget parti på egen hand har väljarnas stöd att leda landet. Efter förra valet står det klarare än någonsin att väljarna behöver veta innan valet vad deras röster blir värda.
För många avgörs valet av vad man i förlängningen inte vill rösta på. Man vill rösta på S men kan inte tänka sig att stödja Miljöpartiet. Eller man gillar Centerpartiets politik men vill inte genom en röst på dem stödja Socialdemokraterna.
Det här blir ett dilemma inför valet 2022 (som närmar sig med stormsteg). I dag leds landet via skolexemplet på ett konvenansäktenskap. Det fungerar det med men allt brukar bli lite bättre om man lägger till lite kärlek och gemsamma intressen.