Det finns mycket att säga om kartläggningen av lönerna för chefstjänstemän och ledande regionråd. Det framstår naturligtvis som eget när Region Gotlands högsta tjänsteman har mer än dubbelt så hög lön som regionstyrelsens ordförande. Men det är ju också väldigt stor skillnad både på rekrytering och konkurrensförhållande.
En regiondirektör rekryteras i konkurrens inte bara med alla andra regioner och kommuner utan också med en lång rad andra möjliga arbetsgivare. Och det går inte tretton goda kandidater på dussinet. Det skulle göra det väldigt svårt att anställa en bra kraft om man av något skäl skulle bestämma sig för att Regionen skulle betala väsentligt sämre än vad snart sagt alla andra skulle vara beredda att göra.
Med en ordförande för regionstyrelsen förhåller det sig radikalt annorlunda. Många olika partier slåss om och vill inget hellre än att kunna erövra posten. Man eftersträvar politisk makt och inflytande över Regionens förvaltning och utveckling.
Regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin tycker i och för sig att det är märkligt att hon inte får mycket mer betalt nu, med det ansvar och den arbetsbörda hon bär, än hon fick för sitt uppdrag som regionråd i opposition.
– I dag är skillnaden på ansvar enorm, mellan att vara till exempel regionråd i opposition, som jag var förra mandatperioden, och det 24/7-ansvar kring helheten jag har i den här rollen – medan ersättningsnivån är nästan samma. Det borde man kunna rätta till.
Men å andra sidan så har hon ju den makt och det inflytande som hon och hennes parti strävar efter och hon slipper se på när någon annan styr regionen. Det borde vara värt ganska mycket. Allt handlar ju trots allt inte om pengar.
Skulle vi få bättre ledning om regionstyrelsens ordförande fick bättre betalt? Kanske. Men det är verkligen inte självklart.
Om det är något som verkligen har visat sig dyrt så är det när Region Gotland har, eller ansett sig ha, gjort en felrekrytering av högre tjänstemän. Det innebär inte bara de direkta kostnader som det vållar när man betalar någon för att sluta arbeta. Och tillkommer gör inte bara tid och pengar för en ny rekrytering. Dessutom har felrekryteringen vållat svårskattade skador för organisationen i form exempelvis av förlorat förtroende, felstyrning och försämrad arbetsmiljö.
Varje rekrytering är viktig och speciellt när det gäller högre chefstjänstemän. Det finns naturligtvis inte anledning att vräka på i onödan i lönesättningen. Men det är inte heller klokt att vara dumsnål och på så sätt starkt begränsa antalet möjliga kandidater.