Ofta har politiken svårt att snabbt lösa samhällsproblem som på olika sätt drabbar medborgarna. Lösningarna är sällan enkla och behoven kan också snabbt ändras så att besluten, när de väl är klara, inte alls är svaret på de frågor som behöver lösas då.
Men samtidigt finns det frågor som på ett genomgripande sätt skapar problem för både individer och samhälle och som varit desamma under lång tid.
Som bostadsbristen.
Här har de politiska lösningarna inte ens funnits på kartan.
Det är bedrövligt minst sagt.
I fredagens Gotlands Allehanda kunde vi läsa om att härbärget Birkagården vid några tillfällen fått ta emot hemlösa som borde ha rätt till en bostad via regionens försorg. Det som nämns är en demenssjuk kvinna som stod i regionens kö för sociala förturer men där antalet tillgängliga bostäder är för litet.
Just nu får man vänta i nio månader på att få en bostad genom social förtur. För att få en vanlig lägenhet i den vanliga bostadskön är det inte ovanligt att behöva vänta i tio år.
Tänk er något annat område där efterfrågan var så stor men där tillgången ändå år efter år förblir långt under behovet. Byggbranschen anpassar sig efter statens direktiv och därtill hörande möjligheter till bidrag eller subventioner.
Byggbranschen är också välkänd för brist på konkurrens. Men marknaden borde självklart ha kunnat sett till att fånga upp detta grundläggande behov för länge sen. Det krävs långsiktiga förutsättningar och inte svajiga beslut om subventioner som kan rivas upp efter nästa val om det blir en annan politisk majoritet.
Kritiken mot de höga kraven där till exempel alla bostäder ska vara anpassade för rullstolsburna personer är återkommande, dessa krav driver så klart upp kostnaderna. Men det ska också ställas mot det högst sympatiska syftet att alla miljöer ska vara tillgängliga för alla.
Region Gotland har med den nya politiska ledningen gjort försök för att ta politiska initiativ, bland annat för att även landsbygdens behov av bostäder ska kunna mötas. Försök som de politiska motståndarna verkar hålla tummarna för att de ska misslyckas, de politiska poängerna går före medborgarnas bästa.
Men även byggherrar som fått regionens förtroende genom olika markanvisningar har i efterhand ändrat sig och är bara intresserade av att bygga i Visby, eller att bygga bostadsrätter istället för hyresrätter.
Det behövs en skärpning över lag och ingen annan kan ta det initiativet än politiken. Januariavtalet har hög prioritet på just bostadsfrågan, bland annat ska möjlighet till fri hyressättning vid nybyggnation införas.
Just hyressättningens konstruktion är en politisk vattendelare där de som förespråkar dagens system befarar att hyrorna kommer att skjuta i höjden och kasta ut folk på gatan. Syftet är självklart det motsatta: att skapa en sundare bostadsmarknad där man inte ska vara hänvisad till svartkontrakt till absurda priser.
Det är lätt att vara rädd för det som inte hänt men att se hur det (inte) fungerar i dag borde vara allas ansvar.