Enligt MP ska medborgare både förbruka mer el med elbilar och därefter beskattas för det. Förslaget riskerar att slå fel på flera sätt.
Först och främst har förslaget målet att minska elanvändningen, men utan garanti för att det blir så. Det som uppmuntras är nykonsumtion av modern elektronik, där hushåll istället får en större omsättning av eldrivna varor, som kylskåp och tvättmaskiner, på kortare tid.
Skatten leder också till att missgynnade produkter kasseras i förtid, och att mer energi läggs på att producera nya varor. Detta slukar sammantaget stora mängder energi och ökar utsläppen i ett annat led.
Förslaget är egentligen ett enda stort frågetecken. Miljöpartiet har ideligen uppmuntrat grön el och hög elkonsumtion i form av exempelvis elbilar. En generell princip att dra ner på elanvändningen hade i alla fall varit konsekvent. Nu blir helheten istället ironisk när MP vill att fler saker ska vara eldrivna samtidigt som de vill beskatta medborgarnas eldrivna produkter. Detta medan regeringen som partiet sitter i misslyckats med elförsörjningen.
Det låter som att den enskilde medborgaren ska täcka upp för regeringens oförmåga att leverera el, och uppmuntras att göra något som sedan kan beskattas.
Att förbruka el hör ett modernt samhälle till, även om den bör produceras hållbart och brukas på ett effektivt sätt. För att spara el finns det också bättre sätt än att straffa människor till att regelbundet köpa nya varor. El kostar redan pengar, och de som är ekonomiskt medvetna gör därför det de kan för att dra ner elkonsumtionen. De som inte bryr sig om kostnaderna nu lär inte heller bry sig mer efter skatten.
Med tanke på hur fort tekniken utvecklas skulle beskattningen inte heller vara långsiktig. En konsument må köpa det allra senaste, effektivaste kylskåpet just nu för en lägre skatt – men om något år, när tekniken blivit energieffektivare, riskerar detta kylskåp då att beskattas? Hur länge kommer det nyaste att duga? Systemet kan snabbt bli förlegat och uppdateras det kommer medborgarna använda fler eldrivna produkter på kortare tid allteftersom fler varor omfattas av den ökade skatten.
Det är heller inte särskilt miljövänligt att allt som har något år på nacken ska bytas ut. Då förskjuter man bara problemen till växande sopberg och utsläpp och energiförbrukning i nytillverkningen. Det finns också något dygdigt i att vårda och bruka en vara tills den går sönder, vilket borde uppmuntras snarare än straffas.
Skatten kallas ironiskt nog för en Robin Hood-skatt. Det är egentligen mer av en prins John-skatt, eftersom de som inte har råd att köpa de nyaste prylarna tvingas skatta på sina äldre produkter. Detta medan de som har råd med nya varor belönas med sänkt skatt.