Allt fler länder inser att kärnkraft är nödvändig för att klara klimatmålen och säkra en stabil energiförsörjning.
I ett tal till den franska nationen förklarade president Emmanuel Macron nyligen (9/11) att landet för första gången på decennier ska börja bygga nya kärnkraftsreaktorer. Det omedelbara skälet bakom beslutet är den pågående energikrisen i Europa som lett till kraftigt höjda elpriser. Med ny kärnkraft vill presidenten stabilisera marknaden och hålla priserna nere.
Men även klimatmötet i Glasgow spelar in. Världens energiproduktion domineras ännu av fossila bränslen vilket gör den till en av de enskilt största utsläpparna. Därför måste energiindustrin ställa om. I det projektet är kärnkraften central som en storskalig producent av fossilfri el. Planerna för nya reaktorer är därför ”ett kraftfullt budskap från Frankrike”, säger Macron.
Han är långt ifrån ensam. Bara någon dag senare (9/10) presenterade det brittiska närings- och energidepartementet en investering på motsvarande 2,4 miljarder kronor i ny kärnkraft. Pengarna medfinansierar ett projekt av Rolls Royce som utvecklar småskaliga kärnreaktorer, så kallade SMR. Det är en del av premiärminister Boris Johnson agenda för en grön industriell revolution.
Även österut pågår liknande projekt. I Estland driver företaget Fermia Energia också forskning kring SMR, och det tillsammans med svenska Vattenfall (19/8). I somras togs samarbetet ett steg längre då Vattenfall blev minoritetsägare i Fermia.
I Finland pågår i stället sedan många år en utbyggnad av storskalig kärnkraft. Nästa år beräknas en tredje reaktor tas i drift vid kraftverket Olkiluoto och ett helt nytt kärnkraftverk planeras till år 2026 (Tidningen Energi 16/8). I Finland finns bred politisk enighet i frågan, vilket hjälpt utbyggnaden. Till och med det finska miljöpartiet lobbar för att kärnkraft ska klassas som hållbart på EU-nivå (Yle 23/10).
Då den internationella opinionen vänder tycks Sveriges decenniegamla motstånd mot kärnkraft allt underligare. I synnerhet som vi fram till 80-talet var ledande inom både forskning och produktion på området. Detta politiska motstånd är det främsta skälet till att det inte planeras ny kärnkraft i Sverige.
Som Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, förklarar (DI 9/11) är nya reaktorer en för stor investering att satsa på för privata investerare, om det inte är säkert att den alls får tas i drift. Det är hög tid att Sverige åter tar plats på den internationella arenan som en ledande kärnkraftsnation. Då skulle den hämmande osäkerheten försvinna.
Därtill finns mycket som staten kan göra direkt. Ändra lagen för att tillåta kraftverk på fler platser än i dag. Nyttja ägandet av Vattenfall för att upphandla nya reaktorer. Kanske till och med stödja kärnkraften finansiellt som kompensation för att den under många år belades med en särskild effektskatt samtidigt som andra kraftslag, som sol och vind, subventionerades.
När världen går mot mer kärnkraft bör Sverige inte stå utanför.