Den mycket omtalade angiverilagen har skapat debatt. Flertalet civilsamhällesorganisationer har protesterat. Fackförbund likaså. Läkare och lärare har sagt att de kommer inte ange personer som går i skolan eller söker sjukvård. Att personer som jobbar inom välfärden ska behöva ange personer som de ska hjälpa går inte riktigt i linje med yrket. I tisdags stod det dock klart att socialtjänsten, skolan och vården undantas från anmälningsplikten. Mycket jubel och glädje blev det då utredaren presenterade ett rätt urvattnat förslag som skulle kunna ses som bättre än det ursprungliga förslaget - nästan.
Sverigedemokraterna är fortsatt missnöjda då de hade velat se ett mycket hårdare förslag efter utredningens gång. Kasta ut invandrare är deras våta dröm. De vill att barn som försöker få en utbildning eller som bryter benet och söker vård eller hjälp ska kunna utvisas för att personalen anger dem. Deras inflytande på regeringen har hittills varit skrämmande, men det är tacksamt att det inte blir verklighet i angiverilagen.
Förslaget inkluderar i stället ”endast” Kriminalvården, Arbetsförmedlingen, Skatteverket, Kronofogden och Pensionsmyndigheten. Kommer det leda till att människor inte längre vill arbeta inom dessa myndigheter? Även om anmälningsplikten inte kommer gälla övriga verksamheter så är det fortfarande en fruktansvärd lag. Att man i sin yrkesroll ska behöva anmäla människor hit och dit. Riskerna för att det blir fel är enorma. Även om det är en liten tröst att skola och välfärd inte längre omfattas, så är den trösten klen. Problemet är att lagen i sig ger utrymme för att fler instanser läggs till med tiden. Att ens öppna upp för att lagen ska existera är problematiskt eftersom det alltid är lättare att bara lägga till fler myndigheter som omfattas än att införa ett helt nytt förslag. Det är ofta så här de mest extrema förslagen nästlar sig in i svensk politik. Bit för bit med tiden. De som hittills protesterat kommer behöva vara beredda att fortsätta göra det med tiden.
Frågan är dock om det var protesterna som gjorde resultat. Läkare, lärare och experter inom mänskliga rättigheter har protesterat länge och högljutt. Och det verkar ha fått effekt. Liberalerna verkar dock vilja ta åt sig äran för utredningen. Johan Pehrson kallade det för ”en vinst för L och Sverige”. Låt oss tydliggöra något. En angiverilag – i vilket format den än kommer i – är ALDRIG en vinst för Sverige. Pehrson ska inte heller glömma att han sitter i samarbetsregering med de som pushat allra hårdast för snävaste ramarna. Han kastar därmed sten i glashus. Jag kan då inte heller minnas att Pehrson deltog i några demonstrationer eller stöttade facken och civilsamhället i sin kamp. Men nu passar det att vända kappan efter vinden.
Att angiverilagen inte inkluderar välfärdskritiska verksamheter är en klen tröst. Det är mer ett resultat efter en hård kamp. Men i den polariseringen vi ser i dagsläget inom politiken så är det mer som ett plåster på ett skotthål. Många invandrare eller personer som har verkställighetshinder kommer att drabbas negativt. Jakten på människor och regeringens besatthet av att kasta ut människor ur landet har spårat helt.